Det råder nästan trafikstockning runt vår grannplanet just nu. Sonderna Hope och Tianwen, från Förenade arabemiraten respektive Kina, gick in i omloppsbana med bara ett dygns mellanrum för en vecka sedan.
Tianwen ska även skicka ner en landare med tillhörande bil, en så kallad rover, för att utforska ytan. Men eftersom detta är Kinas första landningsförsök, och Mars är ökänd som svår att sätta ner sonder på, tar Kina god tid på sig för förberedelser – landningen väntas ske först i april eller maj.
Därmed kan nu USA:s Perseverance ta över rampljuset. Den startade från jorden sist av de tre, någon vecka efter Hope och Tianwen i juli förra året, men glider under torsdagen förbi sina två kollegor för att gå direkt ner på Mars yta.
Landar inte själv
USA:s rover är dock så stor och tung – den väger drygt ett ton och har jämförts med en minibuss – att den inte klarar att landa själv. Därför använder sig rymdstyrelsen Nasa av en komplicerad landning via kran.
– Det är ganska spektakulärt, säger Mats Holmström, forskare vid Institutet för rymdfysik (IRF) i Kiruna.
Förloppet inleds på sedvanligt sätt, med raketer och fallskärmar som stegvis bromsar ned farten till nästan gånghastighet.
– Och sedan används vad som kallas för en skycrane ("flygande kran"), som vinschar ner Perseverance till ytan. Därefter flyger skycrane i väg och kraschar, den är förbrukad, säger Holmström till TT.
Har lyckats en gång
Hela landningen måste sonden sköta själv, utan hjälp av kommandon från jorden, eftersom avståndet är så stort att radiosignaler inte hinner fram under landningen.
Nasa ser manövern som mycket riskabel, och har döpt landningen till "sju minuters fasa", om inte annat för den personal som sitter här på jorden och väntar på sondens signal om hur det har gått.
De kan dock söka tröst i att vinschlandningen redan lyckats en gång, när den något mindre rovern Curiosity kom till Mars 2012. Efter den framgången gjorde Nasa en kort film som visar det dramatiska förloppet, och jublet som utbröt vid markkontrollen i Kalifornien när Curiosity sänt signalen att allt gått bra.
Perseverance ska bland annat inleda en satsning som ingen annan gett sig på tidigare; att få hem material från Mars till jorden. Rovern ska köra runt och borra upp mineraler ur marken, för att sedan placera proverna på en plats för senare upphämtning. Hur och när upphämtningen ska ske är dock ännu oklart.
Handlar om vattnet
Mer generellt har de tre nu aktuella expeditionerna ett ämne gemensamt.
– På övergripande nivå handlar det fortfarande om att studera vattnet, vad som hänt med vattnet, säger Holmström.
Vattenfrågan hänger ihop med förutsättningarna för liv på Mars, både om det kan ha funnits primitivt liv där och huruvida människan skulle kunna etablera en koloni. Även tidigare sonder har bidragit med data om vattnet, men ännu finns flera aspekter – och många delar av planeten – kvar att utforska.
Ombord på den del av Tianwen som går in i omloppsbana finns ett plasmainstrument, som kan mäta hur Mars atmosfär försvinner ut i rymden. Kineserna valde denna gång att bygga det själva, men Mats Holmström och hans medarbetare har fortfarande ett svenskt sådant i gång.
"Håller hur länge som helst"
Instrumentet heter Aspera-3, och skulle enligt de ursprungliga beräkningarna ha varit förbrukat redan 2005. Men ännu mer än 15 år senare fungerar batterierna, som laddas av solceller ombord på europeiska sonden Mars Express.
– Ja, jag sitter och skickar kommandon varje vecka dit, det fungerar bra, säger Holmström.
– Det kan vara så där med rymdmissioner, att antingen går saker sönder direkt eller så håller de hur länge som helst nästan.
