Det svåraste är alla beslut som måste fattas. Var ska hon parkera bilen, var ska de sova? I moskén eller hos en vän, vilken byggnad är säkrast? Var slår nästa efterskalv värst? Varje avvägning känns som att välja mellan liv och död.
Layla Hasso, ursprungligen från Syrien, låg och sov i lägenheten på tionde våningen i turkiska Gaziantep när allt började skaka. Med maken bortrest och ensam med barnen handlade hon som i ett töcken: samlade ihop de tre döttrarna, tryckte in dem under sängen och lade sig själv ovanpå. När huset slutade skaka kastade hon på dem skor och jackor och jäktade nerför trapporna.
Tillsammans med barnens farmor tog de sin tillflykt till bilen. Kvar blev katten.
– Det som skrämde mig mest var att en av mina döttrar slutade prata. På två timmar sade hon inte ett ord. Barn är barn, de hanterar sina känslor på olika sätt.
Skakade hela natten
Rösten bryts över telefonlinan från Gaziantep, gråten kommer. Det är första gången hon på riktigt pratar om vad som hänt.
– Jag kan inte förklara hur vi lyckades ta oss ut eller hur jag tagit mig igenom det här dygnet. Vid en tidpunkt insåg jag att jag inte längre kände mina ben. Jag bara agerade.
Med tvillingarna på nio, deras femåriga lillasyster och svärmodern körde hon runt planlöst de första timmarna. Bilen kändes säkrast men barnen tjatade och svärmor blev trött, ville prompt åka tillbaka hem. "Det finns inget hem", svarade Layla Hasso. Till slut letade hon upp en moské där de kunde vila.
– Det skakade hela natten, jag kunde inte sova alls. Det som är bra är att barn sover oavsett.
Hittade inte katten
Stora delar av miljonstaden Gaziantep, några få mil från skalvets centrum, ligger i ruiner. Det finns varken vatten eller gas. Layla Hassos hus ligger i ett lite nyare område: utåt sett klarade sig byggnaden med en spricka i fasaden, men när hon vågade sig tillbaka uppför trapporna för att snabbt rafsa ihop kläder, filtar och familjens dokument fick hon en chock.
– Allt är förstört. Vi har inget hem längre. Jag letade efter katten men han var borta. Jag satte ut mat och vatten, vi får hoppas på det bästa.
Mellan snörvlingarna skrattar hon till i luren. Barnen får henne att hålla humöret uppe, trots allt. Det finns inget alternativ.
– Mina döttrar är rasande för att vi inte tog med oss katten. Det var det första de sade när de fick prata med sin pappa: att mamma varken tog med sig katten eller leksakerna. Och att jag lade mig ovanpå dem.
Tidigt i morse tog sig familjen till en sporthall som fungerar som tillfällig inkvartering för de nödställda. Här finns vatten och volontärer som delar ut soppa. Planen är att ta en taxi till Sanliurfa för att hämta upp maken som kommer med flyg, för att därefter åka vidare österut och försöka hitta ett hotell i staden Mardin. Där ska det vara tryggt.
"I Syrien har de ingenting"
Layla Hasso, som jobbar med en syrisk barnrättsorganisation, är medveten om att familjen är privilegierad. Alla drabbade har inte samma möjligheter – särskilt inte på andra sidan gränsen. När hon pratar om vännerna och kollegorna i Syrien blir rösten kvävd.
– I vanliga fall hjälper vi dem alltid, men nu kan vi inte. De ringer oss och vädjar om hjälp, men vi är helt maktlösa. Vi måste ju hjälpa oss själva först.
Kollegorna är okej, säger hon. Men de kan inte längre utföra sitt jobb, inte längre hjälpa de barn som drabbats av inbördeskrigets följder. Tanken på landsmännen gör Layla Hasso förkrossad.
– I Turkiet har vi åtminstone en regering som försöker hjälpa. I Syrien har de ingenting, inte ens information. Våra syriska vänner ringer oss och frågar vad som händer, vart de ska ta vägen, om det kommer fler skalv.
– Om regeringen inte hjälper dem och vi inte kan – vem ska då göra det?