MSB har, tillsammans med Försvarsmakten, hjälpt till i räddningsarbetet i den hårt drabbade turkiska staden Kahramanmaras. Arbetsförhållanden har varit svåra. Risken för att byggnader ska kollapsa ytterligare är ständigt överhängande, likaså risken för ytterligare efterskalv.
– Det handlar om hela stadsdelar som är utraderade. Det är bara grushögar och ruiner kvar, en omfattning som är svår att ta in, säger David Norlin som nyligen är hemkommen från Turkiet.
Räddat flera
Det svenska personalens huvuduppgift har varit att försöka hitta och få ut människor som varit fastklämda och arbetet har genomförts i tätt samarbete med turkiska och andra internationella räddningsteam. Under de sju dagar man var på plats var man med och räddade fem personer ur rasmassorna.
– Det är det som man varit inriktad på, även om man förstår att det inte är säkert att man får vara med och rädda någon. Att då ha ynnesten att vara med när det sker är fantastiskt, säger David Norlin.
Han tillägger:
– Jag var också på ett sjukhus där jag såg en liten pojke som hade räddats ett dygn tidigare och som haft en kroppstemperatur på 28 grader och ingen märkbar puls. Men man hade lyckats få i gång honom och han levde. Det är sådant som dröjer sig kvar.
Turkiet är relativt väl rustat när det handlar om sök- och räddningsarbete efter en jordbävning och landet drabbas återkommande av skalv. Men omfattningen av den katastrof som blev ett faktum natten mellan den 5 och 6 februari kräver all utomstående hjälp som går att få.
Kugge i maskineri
Över 40I000 människor har hittills bekräftats ha dött i skalven i Turkiet och Syrien, men siffran befaras stiga betydligt. Enligt Världshälsoorganisationen (WHO) bedöms omkring 26 miljoner människor ha påverkats av katastrofen.
– Det här har en helt annan omfattning än något som jag tidigare sett, säger Norlin som befunnit sig i jordbävningskatastrofer tidigare, bland annat i Nepal 2015.
Arbetet på plats i Turkiet har pendlat mellan den där glädjen och lyckan över att människor faktiskt räddats efter många dygn instängda i rasmassorna och den förtvivlan, frustration och sorg som finns bland så många. Det svåraste är att möta den enskilda människan och den utsatthet som många befinner sig i, säger David Norlin:
– Det är för deras skull som man är där. Sedan kan man känna sig otillräcklig, men där får man vara en liten kugge i ett större maskineri som ska hjälpa den drabbade befolkningen.
– Vi har också mött stor tacksamhet från människor och det sporrar förstås att fortsätta hjälpa, säger han.
