Under Tysklands delning 1949-1990 skilde sig historieskrivningen åt i Väst- och Östtyskland.

I väst försökte man inledningsvis "vända blad" och integrera personer som innehaft ledande ställningar i Nazityskland i det nya statsbygget, och Tredje rikets brott var mer eller mindre tabu fram till slutet på 1950-talet.

Förändrat synsätt

Processen mot "Förintelsens arkitekt" Adolf Eichmann i Jerusalem 1961, Auschwitzrättegångarna i Frankfurt under 60-talet och maktskiftet 1969, då socialdemokraten Willy Brandt utropade sig till "kansler inte för ett besegrat, utan för ett befriat Tyskland" bidrog till ett förändrat synsätt och offentligt samtal, liksom 80-talets "historikerstrid" om nazismens roll.

I öst rådde ett Moskvatroget narrativ, med "antifascism" som statsideologi. Ledande nazister lagfördes, medan andra på lägre nivå inordnades i ett av de så kallade "blockpartier" som fungerade som ett slags skenopposition. Nazismen betraktades i stort som en västföreteelse utan relevans för det socialistiska samhällsbygget, och som DDR inte på något vis kunde lastas för.

Monument 2005

Efter tyska återföreningen 1990 bidrog framför allt Wehrmachtutställningen under andra halvan av 90-talet till att kasta ljus över tyska arméns skuld i Hitlers utrotningskrig. Under efterkrigstiden hade det rått en utbredd uppfattning om att armén – till skillnad från nazistpartiets elitgarde SS – inte i någon större utsträckning varit inblandad i Förintelsen och andra krigsbrott.

Det 19 000 kvadratmeter stora Förintelsemonumentet i Berlin invigdes 2005 och anses med sin dramatiska utformning och centrala placering invid Brandenburger Tor vara den främsta fysiska symbolen för vad som i Tyskland går under namnet "minneskultur".