En linje av smuts på trätrappan i hallen vittnar om hur högt vattnet steg hemma hos Katja Behrens i tyska Ahrweiler den där natten i somras, då hon för en kort stund trodde att hon skulle dö.
Av husets nedervåning återstår inte mycket mer än ett skal: blottade tegelväggar, bjälkar, betong. Och överallt avfuktare.
Packade sandsäckar
Kvällen den 14 juli ringde hennes syster vid niotiden och bad henne komma genast.
– "Vi packar sandsäckar", sade hon. "Va", sade jag. Sedan kom brandkåren och sade att vi inte behövde oroa oss, det skulle bara komma in lite vatten i trädgården, men inte i huset, säger hon.
Efter att ha flyttat sin bil åkte hon tillsammans med sin syster till föräldrarnas trähus nere vid floden Ahr, dit de kom fram vid halv elva-tiden.
– Då vadade vi i vatten upp till låren, det gick inte att gå in genom ytterdörren, så vi fick klättra upp på en soptunna och in genom ett litet köksfönster, säger hon.
Klättrade upp på taket
En stund senare stod vattnet nästan upp till taket på bottenvåningen. Katja, hennes syster och föräldrar tog med sig husets hund och klättrade upp på taket. Där blev de sittande i tre timmar.
– Gudskelov var barnen hos min exman som bor här längre upp på gatan, där de inte drabbades så hårt. Men om jag hade haft barnen där på taket mitt i natten... Det hade varit hemskt.
Vid ett ögonblick var hon övertygad om att det här var slutet.
– Så jag ringde för att ta farväl av mina barn, jag trodde inte att vi skulle överleva. Jag var säker på att vi inte skulle klara det. Vi pratade en stund, jag och min exman, för barnen låg och sov. Och så tänkte jag: Nej, så fan heller! Det här kan inte vara slutet, vi ska klara oss ur det här levande.
Evakuerade med grävskopa
Några timmar senare hade vattnet sjunkit undan och de kunde klättra tillbaka in i huset. På torsdagseftermiddagen kom en grävmaskin och evakuerade dem.
Minnet av skräcken lever, men i dag är Katja tacksam för att hon är vid liv, trots att både hennes hus, bil och trädgård förstörts.
– Det är det viktigaste. Mina föräldrar har förlorat sitt hus. Min syster kan inte flytta hem på säkert nio månader, jag på minst ett halvår. Men vi lever, och vi har varandra. Det är det allra viktigaste. Alla klarade sig inte lika bra, säger hon.
