På en kvart vändes livet upp och ner för Nicole och Thorsten Schlottmann.
Ett kraftigt regn hade fallit över Ahrdalen flera dagar, och precis som många av grannarna hade de bekymrat sett hur vattennivån i Ahr – en biflod till Rhen – steg och steg. Sent på kvällen den 14 juli slutade det äntligen regna.
Skönt, tänkte de, och gick över till grannarna i den lilla byn Walporzheim med en flaska vin, som de öppnade och slog sig ned på innergården.
Sedan gick allting väldigt fort.
Nicole tar upp sin telefon och visar två bilder: en från 23.10, en från 23.27. På den första: några vattenpölar på marken. På den andra: hela gatan täckt av vatten – upp till knähöjd.
Vattnet kröp uppåt
Minuter senare flöt bråte och möbler runt i vattenmassorna.
– Jag tänkte bara: In, in. Jag tog barnen i armarna och tog med dem upp på övervåningen. Vår minsta är bara ett. Han tog sina första steg den här natten, säger hon och ler försiktigt.
Skräckslagna såg de hur vattnet kom allt närmare.
– Vi tittade på trappan och såg hur vattnet kröp uppåt, trappsteg för trappsteg. Så jag började bära upp saker på vinden. Frukostmat, filtar till barnen, viktiga papper, smycken, säger hon.
Drygt två månader har gått sedan översvämningen, som ödelade en hel trakt och skördade minst 134 människors liv. På håll är det svårt att förstå att det pittoreska vinlandskapet som är känt för sina pinot noir-viner, eller Spätburgunder som tyskarna säger, har varit skådeplats för sådan förödelse.
Vittnar om trauma
Men ju närmare Ahrs bankar man kommer, desto tydligare syns spåren. Stenbroar som rasat ned i flodbädden. Uppfläkt järnvägsräls. Vinrankor bruna av slam. Vittnesmål om materiellt fördärv – men också om ett stort trauma.
– Många säger att de tänker flytta härifrån. Vissa vill inte bo vid vattnet längre, andra klarar inte av att bygga upp sina hus igen, säger Thorsten Schlottmann.
I flera av byarna i Ahrdalen har grannar hjälpts åt att bygga upp varandras hus, och även frivilliga från andra delar av landet har strömmat hit för att hjälpa till med återuppbyggnadsarbetet.
"Stor solidaritet"
– Det har funnits en väldigt stor solidaritet från människor från hela Tyskland, säger Thorsten Trütgen, talesperson för Röda Korset i Ahrweiler.
Han visar runt på organisationens insatscentral. I ett tält delar Patricia Schneider och Aurich Gert ut gulasch till alla som vill ha. Hit kommer både hjälparbetare och människor som drabbats själva, som Ursula Thelen, vars spis förstördes av vattnet. Nu kan hon inte laga mat själv.
– Det är uselt, säger hon.
Thorsten Trütgen berättar om sina 25 års erfarenhet av räddningsarbete, som gjort honom luttrad och lärt honom att hålla distans till elände. Trodde han.
– Allt jag har lärt mig om strategier för att skydda sig mentalt i den här typen av situationer blev plötsligt värdelöst, det fungerade inte längre, säger han.
Fruktansvärd stank
– I somras stank det något fruktansvärt här på gatorna. Nu har slammet torkat, men när det regnar börjar det lukta igen. Och jag står inte ut med stanken, den här unkna, ruttna lukten, som jag nu direkt kopplar ihop med förstörelse och död.
Hos Nicole och Thorsten Schlottmann i Walporzheim pågår arbetet för fullt med att återställa huset till beboeligt skick. Utan allt stöd hade de aldrig kommit så långt som de ändå har gjort, berättar de.
– Vi har fått så mycket hjälp. Från kolleger, bekanta... Och en massa människor vi inte ens känner. Plötsligt stod de bara där. Vi gjorde en kedja av 25 man från källaren och röjde bort allt slam, hink för hink, säger Thorsten.
"Hopp om mänskligheten"
– Det var storslaget. Alla hjälper alla. Till och med våra grannar, som själv har fullt upp, tog sig tiden att hjälpa oss röja ur källaren, fyller Nicole i.
– Det är helt ofattbart, det ger hopp om mänskligheten.
