Men han har också en hemmapublik att ta hänsyn till.

En krigsrädsla – rationell eller ej – gör att många tyskar tvivlar om det är rätt att skicka stridsvagnar så att Ukraina kan slå tillbaka.

Flera länder står i beredskap för att skicka tysktillverkade stridsvagnar av modell Leopard 2 till Ukraina, om de bara får grönt ljus. Tyskland har hittills varken sagt varken bu eller bä, eller både och.

På tisdagskvällen rapporterade ändå den respekterade tyska tidningen Der Spiegel att det rör sig om minst ett stridsvagnskompani med Leopard 2 som ska sändas till Ukraina.

Uppgiften har inte bekräftats.

Svårt tolka uttalanden

Vi står inte i vägen för någon, har utrikesministern sagt. Vi har inte fattat några beslut alls, invänder då den nytillsatte försvarsministern. Vi har inte bråttom, understryker Scholz.

– Det börjar bli en vetenskap i sig att tolka alla dessa olika uttalanden, säger Minna Ålander, som forskar om Tysklands säkerhets- och utrikespolitik vid Utrikespolitiska institutet i Finland (FIIA) i en intervju innan Der Spiegels uppgifter om en eventuell leverans hade offentliggjorts.

Hon väntade sig likt de flesta inblandade ett tyskt besked vid ett stort möte på den amerikanska flygbasen Ramstein i Tyskland förra veckan. När det uteblev framstod Tyskland bara i dålig dager, anser hon.

– Jag tror att det finns en uppskattning för allt som Tyskland har gjort hittills, men obeslutsamheten i det här fallet börjar irritera många.

Defensivt eller offensivt

Under det gångna året har Tyskland tvingats omvärdera hela sin traditionellt försiktiga säkerhetspolitik, steg för steg. Gång på gång har allierade anklagat landet för att dra benen efter sig.

Den tyska regeringen har konsekvent talat om vikten av att Ukraina "inte förlorar" och gjort skillnad på defensivt stöd och offensivt.

En leverans av moderna stridsvagnar skulle stärka Ukrainas förmåga att gå på motoffensiv mot ockuperad mark.

– Det kan i någon mån förklara varför Scholz har valt dessa stridsvagnar som sin "kulle att dö på". I tysk debatt har det av någon anledning utkristalliserats som en röd linje för upptrappning av kriget, säger Minna Ålander.

– Rädslan för upptrappning är en viktig psykologisk faktor. Inte nödvändigtvis rationell, men en stor del av den tyska väljarkåren anser att det är rätt att gå försiktigt fram.

Redan några dagar efter det fullskaliga krigsutbrottet talade förbundskansler Scholz om en "zeitenwende" – ett epokskifte. Tyskland började lägga efterkrigstidens pacifistiska principer åt sidan. Men det gjordes vissa förbehåll, med "röda linjer" för hur långt man kunde gå.

Utskrattade hjälmar

I ett första litet steg skickade Tyskland tusentals hjälmar till Ukraina, vilket skrattades ut som ett exempel på att omställningen inte gick så snabbt. Men faktum är att Tyskland nu är ett av de länder som har gett mest stöd till Ukraina, och därtill tagit emot många flyktingar.

De röda linjerna har förskjutits stegvis.

– Från utsidan ser det nog ut som att det drar ut på tiden, men i ett historiskt perspektiv så är det en förändring på djupet, även om det inte har skett så snabbt som ukrainarna skulle vilja, säger Andreas Umland, som är tysk analytiker på Centrum för Östeuropastudier vid Utrikespolitiska institutet i Sverige.

Opinionsmätningar visar att den tyska befolkningen är kluven när det gäller stridsvagnsleveranser. Där går det skiljelinjer såväl inom partierna som mellan det gamla öst och väst.

Men det är inte primärt det förgångna som spökar, bedömer Umland.

– Den huvudsakliga faktorn, så vitt jag kan bedöma, är en rädsla för att Tyskland ska dras in i ett tredje världskrig. Att man befarar att Tyskland kommer att få betala för att ha skickat stridsvagnarna, säger han.

– Det finns en bisarr diskussion om huruvida tyska småstäder har tillräckliga skyddsrum, om de är redo för ett världskrig. Det är ren och skär rädsla.

Tror på grönt ljus

Splittringen i opinionen kan misstänkas vara en anledning till regeringens velande, enligt Umland. Han bedömer likväl att den kommer att ge klartecken för stridsvagnsexport inom två veckor.

– Min tolkning är att den nu söker ett sammanhang där ett tyskt beslut blir del av ett större paket, vilket också skulle kunna bli mer godtagbart för det tyska folket.

Minna Ålander tror också på ett tyskt klartecken inom kort. Men sedan ser hon att det kommer att uppstå nya diskussioner, där Tyskland ser nya röda linjer.

– Och de har förflyttats varje gång, med varje nytt vapensystem. Och så får man göra om det här från början igen.