Grozdov hade varit och hämtat matvaror i en påse. Han fick hjälp att ta sig upp ur kratern av ett arbetslag från nyhetsbyrån AFP, som råkade passera på den ödelagda gatan i Avdijivka i östra Ukraina i april.
Pensionären, med tjocka glasögon och keps, fick hjälp att plocka upp alla matvaror som hade fallit ur påsen.
– Jag gick nedför gatan och tänkte att jag skulle gena runt hålet där granaten hade slagit ned. Eller bomben, jag vet inte, berättar Viktor Grozdov när AFP:s journalister får tag på honom några veckor senare och möter honom i hans lägenhet.
– Jag snubblade där jag gick och trillade i. Jag försökte ta mig upp, men jorden var lös och gled iväg under mig. Jag kunde inte alls komma upp.
Mestadels äldre
Inga byggnader i Avdijivka har förskonats. Staden, en förstad norr om större Donetsk, har beskjutits och bombats i nio års tid. Under det senaste dryga året har det varit ännu värre.
Vatten- och strömförsörjningen är borta sedan länge. Tidigare bodde upp emot 35 000 människor där, men i dagsläget räknar de ukrainska myndigheterna med att de är lite drygt 1 700.
– Omkring 60 procent av dem är 65 år och äldre, säger Vitalij Barabasj, som leder Avdijivkas militära stadsförvaltning.
Omkring 30 gånger om dagen slår projektiler ned i staden, enligt honom.
– Under de senaste fyra månaderna ungefär har det inte gått en dag utan anfall, säger Barabasj.
Raklång i badrummet
När Viktor Grozdov går hemifrån håller han sig till vägar han gått på förut. Han är synskadad och använder en käpp för att känna sig fram.
När han är hemma och det börjar dundra utanför gömmer han sig i badrummet. Ibland lägger han sig raklång på golvet. Medan han berättar dånar stridsvagnseld någonstans utanför, men det tar han ingen synbar notis om.
Det finns inga glas i något av fönstren i lägenheten. Ett täcks av ett lakan.
77-åringen har inga tankar på att lämna Avdijivka. Han har arbetat på stadens stora kolkraftverk under merparten av sitt liv. Hans fru och son är begravda här.
– Min själ är hemma, den försöker inte ge sig av. Jag är inte orolig, jag har blivit lugn, säger Grozdov.
Han har en radio och ett campingkök. I badkaret står matkonserver och flaskor med solrosolja.
Rysk roulette
På bostadshusets bottenvåning sitter en granat fastkilad i väggen efter ett tidigare anfall.
I husets källare sitter Viktor Grozdovs granne Vitalyj Zemin och täljer trästycken med en pannlampa. Han har karvat fram bland annat en flodhäst, en sköldpadda och en apa.
– Det distraherar en från de tankar som en går runt med hela tiden: om människor, om Ukraina, om varför det inte är fred, säger 63-åringen.
En bit bort finns ett offentligt skyddsrum som många av de kvarvarande invånarna söker sig till för att få något att äta, ladda sina telefoner, titta på tv eller få uppkoppling till nätet. I onsdags satt omkring 25 personer där.
Där satt den pensionerade fabriksarbetaren Pavel, 65, med glasögon som bara hade en skalm. Han försökte uppdatera sig om krigets utveckling med hjälp av en surfplatta.
– Det är säkert här i källaren. Det finns ljus, det finns internet. Hemma går man och undrar om man kommer att träffas i ett anfall eller inte. Det är som rysk roulette, säger han.