– Jag ska säga det väldigt rakt på sak: Dör jag så dör jag.

Man blir lätt fatalistisk här, berättar Alina Zubkovytj från sin kompis lägenhet i centrala Kiev, timmar efter det att de första ryska robotattackerna på flera månader drabbat den ukrainska huvudstaden under måndagsmorgonen.

De skulle kunna ta sig till den närmsta tunnelbanestationen och söka skydd där. Men det tar ungefär tjugo minuter att promenera dit.

– Det är vid en större järnvägsstation i ett område som drabbats av attacker, så det vore troligtvis farligare att gå dit. Dessutom känner man ofta av andra människors rädsla i skyddsrum, vilket påverkar en. Ibland är det bäst att bara stanna där man är.

Försöker hålla sig lugn

Hur det ser ut på utsidan vågar hon inte riktigt ta reda på, av säkerhetsskäl undviker Alina Zubkovytj lägenhetens fönster. I ett annat rum spelar hennes vän trumpet för att hålla sig lugn. Deras strategi är tydlig: försöka att inte drabbas av panik.

– För har det någonsin hjälpt någon? Nej.

Flera personer dödades i måndagens attacker, som förutom Kiev drabbades också flera andra storstäder runtom i landet. Enligt Ukrainas försvarsdepartement avfyrades 81 ryska robotar under morgontimmarna. 43 av dem ska ha skjutits ned av det ukrainska luftvärnet.

Kanske kan Alina Zubkovytj ta sig till en säkrare plats än lägenheten vid ett annat tillfälle. Men vad innebär det i ett krig där fienden tycks se civila som måltavlor?

– Det går inte att förutse när eller var nästa attack sker. Det är så terrorister jobbar. De försöker bomba bostadsområden, som nu när universitetet och lekplatser attackerades. Det är uppenbarligen inga militära mål de siktar på, utan de vill göra oss rädda.

"Fullt av liv"

Just därför blir försöken att bibehålla något slags normalitet en motståndshandling. Dagen före attackerna, när Alina Zubkovytj – som bor i Stockholm och arbetar som forskare på Södertörns högskola och är ordförande i Nordic Ukraine Forum – kom till Kiev, var stämningen god.

– Vi tog en mycket trevlig promenad, gick till kaféer, många människor var ute och allting var högst normalt, det var fullt av liv.

Hennes vänner hade sagt att Kiev var tryggt. Inga flyglarm hade hörts den senaste tiden och Alina Zubkovytj, som ursprungligen kommer från Charkiv, kände sig säker.

– Men nu blir det kanske epicentrum för en ny våg av terrorattacker, säger hon.