Fruktträden och hallonbuskarna har dött. Marken har blivit obrukbar, jorden består av blöt lera som i kylan fryst till is. På baksidan av trädgården brukade sjukpensionären Igor Galka, 43 år, odla potatis och gurka. Numera får frivilligorganisationer bistå hushållet med mat.

– Nu överlever vi eftersom organisationer ger oss mat, som potatis. De hjälper oss, för jag kan inte använda mina fält för att odla som tidigare. Den här marken går ju inte att använda på två år, även om översvämningen skulle åtgärdas, säger Igor Galka.

– Och kommer ryssen tillbaka – och man förstör dammen igen – kommer den här byn att sluta existera.

"Det är min mark"

Vattnet stiger med jämna mellanrum i källaren där familjen brukade förvara livsmedel – från rotfrukter och lök till inlagda grönsaker. Igor Galka försöker emellanåt pumpa bort vattnet. Utan resultat, förklarar han uppgivet och visar TT:s utsända hur vattnet återigen stigit nedanför källartrappen.

– Jag har försökt pumpa upp det tre gånger, men det kommer tillbaka. Nu är vattnet fryst, men det ska komma regn nästa vecka och då kommer vattnet stiga.

TT: Vad tänker du om din och din familjs framtid här?

– Om något militärt inträffar igen kommer jag att evakuera min fru och mina barn. Men jag stannar här. Det är min mark.

Allt var planerat

Våtmarkerna runt byn Demydiv i Kievregionen torrlades under Sovjeteran när Irpindammen byggdes. Dammen har förstörts förr – under 1940-talet stoppades även tyskarna av en planerad översvämning i området.

25 februari förra året nådde ryssarna området och då var det dags igen.

Allt var planerat, uppger byns ledare Oleksandr Melnytjenko.

– Platsen är historiskt viktig – man åstadkom översvämningar här även mot tartarer, mot nazisterna under andra världskriget. Och nu mot de ryska fascisterna, säger han och fortsätter:

– Om ryssarna kunde sin historia skulle de redan från början ha kunnat räkna ut att det är omöjligt att ta sig via Demydiv.

Vattnet satte mycket riktigt stopp för stridsvagnarna, ryssarna gav sig av till slut. Nu är 600 hus förstörda i samhället, varav 15 har blivit totalförstörda och 150 är översvämmade av vattnet. Dammen är reparerad, och när kriget är över ska översvämningen åtgärdas helt, lovar han.

– Det viktiga – som ni själva ser – är att vi har börjat pumpa vatten. Vi har köpt in pumpar som drivs av diesel.

"Vi behöver seger"

Tillgången på el har varit bristfällig sedan den ryska invasionen. När ryssarna drog sig tillbaka var man isolerad. Nu bistår kommunen även med mat till de familjer som fått svårt att odla sin mark.

– Nu är det inte lika kritiskt som när ryssarna drog sig tillbaka, i dag fungerar allt. Men självklart hjälper vi dem som behöver med mat, som potatis till familjer. Och vi bidrar med rent vatten, även om läget inte längre är lika kritiskt.

TT: Hur länge kommer området vara fyllt med vatten?

– Ja, vi behöver en seger. Men som ni förstår är det en militär fråga hur man skyddar den här regionen.

Tillbaka till det översvämmade bostadsområdet, där grannskapet i ett försök att bli av med vattnet har grävt diken. När väderleken tillåter försöker man gemensamt pumpa ut vattnet via dikena till en uppgrävd liten sjö som ligger på Jurij Radtjenkos mark. Även hans källare är översvämmad, och hans hus är märkt av ryssarnas närvaro.

– Pumpsystemet vi har köptes in av den lokala ledaren, och alla grannarna använder systemet för att pumpa ut vattnet från vårt område.

Eldar upp äppelträd

Jurij Radtjenko minns hur ryssarna i mars förra året intog hans fastighet, slaktade kycklingarna i stallet och bosatte sig i hans bostadshus under flera veckor. I rummen på översta våningen finns spåren av ryssarna fortfarande kvar.

– Många soldater kom hit med sina stridsvagnar och sköt i luften med sina gevär. Det pågick under tre veckor. Så jag lämnade mitt hus och bosatte mig på min arbetsplats tills ryssarna försvann.

Efter översvämningen blev bostadshuset dessutom fuktskadat. Det går inte att bo i kylan och fukten, så Jurij Radtjenko har fått bosätta sig ute i det omoderna förrådshuset tillsammans med frun Ludmila.

Där är lukten av brandrök påträngande – paret håller sig varma genom att elda med ved från trädgårdens döda träd, förklarar Ludmila.

– Vi hade många träd, som äpplen och körsbär. Nu har allting dött, suckar hon.

– Men vi överlever under alla slags omständigheter. Så länge vi slipper ryssarna.