Torsdagsmorgonen hade ännu inte grytt den 24 februari förra året, men Vladimir Putin betonade varje stavelse när han sade de ödesdigra orden:

– Jag har beslutat att inleda en militär specialoperation.

Den ryske presidenten hävdade i sitt 28 minuter långa tv-tal till ryska folket att det östukrainska området Donbass måste räddas. Han målade upp ett förödande hot, en farlig allians av en aggressiv västvärld och ukrainska "extremister".

Invasionen kom i full skala på tre sidor: från Belarus i norr, från Ryssland i öster och Svarta havet samt det ockuperade Krim i söder.

Men i stället för att chocka Ukraina fick de ryska styrkorna en chock – av motståndet. Både det inom Ukraina och i ett Europa som öppnade sina dörrar för miljoner flyktingar, men även i USA vars gigantiska försvarssektor har kommit att spela en helt avgörande roll militärt.

"Inte skjuts"

Men i början var även USA pessimistiskt. Ni kanske vill ha hjälp att fly, frågade Washington-regeringen Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj, enligt CNN och andra medier.

– Jag behöver ammunition, inte skjuts, blev svaret från presidenten.

Före kriget stödde bara var fjärde ukrainare den tidigare komikern och skådespelaren. Men genom att stanna i Kiev svetsade han folket samman med dagliga videotal, ibland inspelade ute på gatan trots det osäkra läget.

Det har framkommit uppgifter om att den ryska planen var att "hugga huvudet av" Ukraina – dels genom att mörda Zelenskyj, dels genom att blixterövra huvudstaden Kiev och inrätta en Moskvatrogen regim.

Och ryska soldater har vittnat om hur de trodde att de skulle välkomnas med öppna armar och att invasionen skulle vara överstökad på några dagar eller veckor.

Men andra tecken kom snabbt. Ryssland vann inte luftherravälde, utan var tvunget att försöka gå framåt på marken. Det kostade tid och resurser. Efter en månad, den 24 mars, hade Ryssland kontroll över drygt en fjärdedel, 28 procent, av Ukraina. Längre än så kom de aldrig.

Befriade förorter

Norr om Kiev körde de ryska styrkorna fast i förstäderna. Orter som Butja och Irpin skulle gå till krigshistorien efter att först ha erövrats under stor blodspillan men sedan befriats. Redan i början av april var ryssarna helt bortjagade från norra Ukraina.

Men i öster och söder såg det annorlunda ut. Där hade invasionen relativt stabila språngbrädor i de ukrainska områdena Donetsk, Luhansk och Krim, som Ryssland lagt beslag på redan 2014.

Så sent som i maj vann ryssarna fortfarande mark på en del håll. Hamnstaden Mariupol, ungefär som Malmö i storlek, intogs men blev samtidigt en symbol för hur hårt det ukrainska motståndet är. För att "vinna" var ryssarna tvungna att bomba staden skoningslöst i tre månader, det de erövrade var bara ruiner.

Då gjorde Kiev-regeringen bedömningen att minst 20 000 civila hade dödats. Sedan dess kan den siffran ha fördubblats, alltså till 40 000, rapporterar nyhetsbyrån AFP.

Ny fas

Men de militära förlusterna är mycket större. Uppskattningarna i väst är osäkra, siffror som 150 000 döda soldater på vardera sidan nämns. Som jämförelse kostade kriget i Afghanistan 1979 till 1989 15 000 sovjetiska soldaters liv.

Västvärlden skickade redan från början hjälp till Ukraina, hjälpen växte snabbt både i omfång, pris och militärteknisk nivå. USA skickade ungefär lika mycket som alla andra tillsammans.

Det bäddade för en ny fas under hösten. Ukraina kunde gå på offensiven både i nordost och i söder. Putin tvingades beordra en "delvis mobilisering" för att få fram fler soldater.

När Ryssland i slutet av september "annekterar" fyra ukrainska regioner – Donetsk, Luhansk, Zaporizjzja och Cherson – ses det mest som en propagandaövning. Militärt är landets styrkor snarare på reträtt i just dessa områden.

Vändningen når sin symboliska kulmen när staden Cherson, den enda större stad som Ryssland har tagit kontrollen över under året, i november återtas av Ukraina.

Blir "kanonmat"

Men Ryssland finner på nya råd. Putin börjar köpa tusentals "kamikazedrönare" från Iran. De är inte så effektiva mot militära mål, men sprider skräck och oreda när de riktas mot bostadsområden och elnätet.

Även jakten på manskap tar okonventionella uttryck. Bredvid den vanliga ryska militären syns allt oftare "parallellarméer" som styrkorna under Tjetjeniens brutale ledare Ramzan Kadyrov och framför allt oligarken Jevgenij Prigozjins privata Wagner-milis.

Västliga bedömare beskriver hur Wagner-gruppen värvar tiotusentals ryska fängelsedömda som sätts in som "kanonmat". Framåt vintern börjar striderna låsa sig längs skyttegravsfronter jämförbara med de under första världskriget.

Då har Ukrainas regering, i samarbete med EU-kommissionen och Världsbanken, beräknat att kostnaden för att återuppbygga landet när kriget en dag tar slut blir uppemot 4 000 miljarder kronor.

Inga stridsplan

Trots västvärldens militära hjälp till Ukraina, enligt beräkningar värd drygt 400 miljarder kronor fram till och med november, hänger Zelenskyjs två viktigaste biståndsönskemål fortfarande i luften – stridsvagnar och stridsflyg.

Det förstnämnda har USA, Tyskland med flera nu efter stor vånda gått med på att donera. Men att sätta in stridsflyg ser bland annat USA fortfarande som en för riskabel höjning av insatserna.

På den diplomatiska fronten råder permafrost. Efter "annekteringen" av östra Ukraina skulle Ryssland se en reträtt där som att fly från sitt eget territorium. Samtidigt är Zelenskyj tydlig: varenda rysk soldat måste lämna varenda kvadratmeter i Ukraina.

Så få säger emot Natochefen Jens Stoltenbergs pessimistiska prognos.

– Vi måste vara redo för det långa loppet. Detta kan komma att pågå i många, många, många, många år, sade han i en intervju med AFP i förra veckan.