Itsenko och hans 23-årige kollega Andrij Kuznetsov börjar i gryningen, berättar de för AP:s reportageteam på denna kyrkogård i Kryvyj Rih i centrala Ukraina. De öppnar upp marken med en borrförsedd traktor. Fyra hål varje dag.

Varje grav måste vara en perfekt rektangel, så större delen av grävarbetet sker sedan mödosamt manuellt, med spadar.

När första kistan kommer står solen högt på himlen. Andrij Kuznetsov och Oleh Itsenko torkar svetten ur pannan och drar sig undan en bit.

Det är en 51-årig militär som ska begravas. Han föll offer för ett flyganfall i Bachmut, och följs nu till sista viloplatsen av fru och tre barn, samt rödgråtna kollegor. En dotter bär på mannens medaljer.

– Vi ses aldrig mer, snyftar hustrun när hon lägger händerna på kistan.

– Du kommer aldrig till frukosten igen – jag står inte ut!

Hemliga siffror

De båda dödgrävarna har sett det så många gånger förr att de är relativt oberörda. Men Andrij Kuznetsov berättar att då de ombetts att hjälpa till att bära kistan har även han haft svårt att hålla tillbaka känslorna.

Antalet stupade hålls hemligt i Ukraina, liksom på motståndarsidan i det invaderande Ryssland. Men grävarna har ständigt fullt upp.

– Måste skynda, säger Oleh Itsenko när de fyller igen 51-åringens grav, samtidigt som nästa begravningsceremoni redan håller på att avslutas bredvid.

Det offret dog vid 31 års ålder, även han drabbad av bombregnet i Bachmut.

"Bättre här"

Varken Andrij Kuznetsov eller Oleh Itsenko hade tänkt bli dödgrävare. Men när storkriget bröt ut blev jobbalternativen få. Kuznetsov berättar för AP:s utsända att han har en gedigen it-utbildning som, lovade föreläsarna, skulle ge honom en ljus framtid.

– Om det var så bra, varför pysslar jag nu med detta? suckar han.

Men de båda männen är trots allt glada över att inte vara vid fronten.

– Då är det bättre här, säger Itsenko.

– Vi gör gott. Våra hjältar förtjänar en bra viloplats.