Invasionsstyrkorna kom till den lilla Kiev-förstaden dagen före, den 3 mars. De första tecknen var tre pansarfordon som dök upp i de västra utkanterna. Maksym Stachov, veteran från krigets inledning 2014, kastade sig in i bilen.

– Göm er! Fly! Ryssarna kommer! körde han runt och gastade till invånarna genom öppna sidorutor.

Tillsammans med andra frivilliga försökte Stachov upprätta en vägspärr på Jablunskagatan, infartsvägen från väster till staden. Men det var utsiktslöst när ryssarna dundrade in med full styrka.

– Vi hade nästan inga vapen. Det var inte vettigt att slåss mot dem, berättar Stachov för nyhetsbyrån AP, som tillsammans med det amerikanska tv-programmet Frontline kartlagt händelserna i staden.

Systematisk "städning"

På förmiddagen den 4 mars hade ryssarna inrättat en maktbas i en stor byggnad på Jablunskagatan 144. Den blev navet för det som ryska soldater i uppsnappade telefonsamtal kallade zatjistka ("städning") – en rättsvidrig och blodig jakt på alla som kan ha samarbetat med det ukrainska försvaret.

– De brottsbevis vi fått ihop hittills visar att det inte handlade om enskilda tillfällen då militärer gjorde fel, utan en systematisk taktik mot det ukrainska folket, säger åklagare Taras Semkiv som nu leder den ukrainska utredningen, till AP.

Alla möjliga Butja-bor fördes till Jablunskagatan 144, antingen för att de var anklagade för något eller för att tvingas peka ut andra. En av dem var Iryna Volynets, en kvinna som till sin förskräckelse kände igen flera av de tillfångatagna männen på platsen. De stod uppradade på knä. Hennes gamla skolkamrat Andrij hade en växande pöl blod runt sig, och skakade i kylan, men Iryna vågade inte hjälpa honom.

"Inte han"

Paniken växte i henne när hon såg att även hennes son Slava fanns i raden. I sitt vittnesmål berättar Iryna att hon frenetiskt försökte komma på något sätt att få Slava fri, men innan hon hann göra något föste ryssarna fram en annan ung man som skulle titta på sonen.

– Är det han? frågade ryssarna.

– Nej, inte han, svarade den unge mannen om Slava.

Slava fick sina skor tillbaka och släpptes, liksom Iryna. Men andra hade inte samma tur.

Taxichauffören Ivan Skyba var inte soldat, men hade anmält sig till Ukrainas försvar som frivillig. Därmed var han en fiende för ryssarna.

Liksom flera andra unga män fick han händerna ihoptejpade. Skyba leddes in i byggnaden, och med en hink över huvudet fick han ta emot så många slag att han svimmade. När han vaknade hörde Skyba att ryssarna kommit fram till att alla skulle dödas.

– Ta ut dem först, så de inte blir liggande här, sade en.

Spelade död

De föstes ut på en liten bakgård där det redan låg ett lik. Två ryska soldater höjde sina vapen och började skjuta. En efter en föll fångarna ihop på den leriga stenläggningen, döda. Även Ivan Skyba träffades och rasade till marken. Men som ett mirakel gick kulan rätt igenom kroppen. Han spelade död. Vågade knappt andas, av rädsla för att andedräkten skulle synas i den kalla vårluften.

– Jag väntade på mörkret, berättar han nu enligt AP, och har knappt ord för skräcken när minuterna tickade:

– Fruktansvärt. Jag kan inte förklara. Helt enkelt fruktansvärt.

Till slut kunde han smyga i väg, och utgör nu ett av vittnena i den ukrainska kartläggningen av blodbadet. Efter ryssarnas framfart hittades minst ett 40-tal lik bara på Jablunskagatan.

"Lättare att skjuta"

De ukrainska utredarna har också tillgång till telefonkonversationer, däribland den ryske soldaten Maksims samtal hem till hustrun. Han berättar att det inte går att stå ut vid fronten utan att dricka sprit.

– Men hur kan du skydda dig själv om du är berusad? frågar frun oroligt.

– Det är lugnt. Det gör det lättare att skjuta civila, blir svaret.

Hustrun varnar honom att inte berätta om hur han har dödat människor – "säg ingenting!"

– Jag tror jag förlorar förståndet, svarar Maksim.

– Jag har redan dödat så många civila.