Gatorna är kusligt öde i staden Kramatorsk. De flesta affärer har bommat igen och serveringarna är stängda i den en gång så livliga staden. Spåren av en attack – en död kropp under ett lakan, utbrända bilvrak och ett kraterdjupt hål i marken – vittnar ytterligare om undergångsstämningen.
Många av de 150 000 invånarna har givit sig av. Men i skuggan av ett träd sitter pensionären Valerij Iltjenko och fortsätter att lösa korsord, en syssla han utför dagligdags och som mitt under brinnande krig skänker honom en stunds förströelse och fast punkt i tillvaron.
– Jag har ingenstans att ta vägen och jag har ingen lust att ge mig av heller, säger änklingen till nyhetsbyrån AP som talat med människor i staden.
Och i enrumslägenheten där Valerij Iltjenko bor kan han åtminstone sitta ner i sin soffa och se på tv, konstaterar han.
"Det här är vårt land"
I samband med att Ryssland har intensifierat angreppen på strategiskt viktiga städer i östra Ukraina, som Kramatorsk och Slovjansk i Donetskprovinsen, har provinsens guvernör Pavlo Kyrylenko uppmanat invånarna att söka skydd på annat håll. Färre civila i området skulle också underlätta för den ukrainska armén.
– Med färre människor på plats kan vi koncentrera oss mer på vår fiende, säger Kyrylenko och tillägger att beskjutningen har ökat och att läget är "väldigt kaotiskt".
Men många har i likhet med Valerij Iltjenko, som varken anser sig ha råd eller möjlighet att lämna Kramatorsk, för avsikt att stanna. I det bländande solskenet står 85-åriga Maria Savon i en matkö, och ger sin syn på saken.
– Varför skulle jag ge mig av? Där man en gång är född ska man också dö. Det här är vårt land, säger hon.
Misstankar mot väst
Samtidigt är Maria Savon misstänksam mot väst. Hon vill att president Volodymyr Zelenskyj ska kapa banden med både Europa och USA:s president Joe Biden och i stället se till att få till stånd ett eldupphör med Ryssland.
Andra oroar sig för att de inte ska vara välkomna i västra Ukraina, att deras landsmän ogillar invånare från östra Ukraina där en övervägande del av befolkningen är rysktalande. Det finns en rädsla för att ukrainare i andra delar av landet ser dem som medskyldiga till kriget.
Borgmästaren i Slovjansk har dock gett tydliga signaler om att de står redo att ta emot de flyende med öppna armar, och att det finns en beredskap att förse dem med mat och husrum.
Känner sig ensam
Valerij Iltjenko fortsätter med sitt korsord men emellanåt blossar vreden upp. Han, som en gång i tiden tjänstgjorde i den sovjetiska armén, känner en enorm vrede mot de ryssar som bor i landet och vill att de ska "utvisas omedelbart".
Så med ens skiftar hans humör igen och han säger sorgset att han i vissa stunder, ensam kvar i sin lilla lägenhet i den spöklika staden, kan uppleva en stor ensamhet.
– När vemodet slår till känns det inget vidare. Men så finns det också andra stunder, när det känns ok, säger han.
Om dem som ger sig av har han inget ont att säga.
– Låt dem lämna staden. Det är bättre än att bli sönderbombad. Jag hoppas bara att de vet vart de är på väg. Tänk om det är samma sak där som här hos oss? Man kan försöka fly från bomberna. Men bomber är bomber, de kan slå ner var som helst.