Sedan krigets början har Rysslands president Vladimir Putin samtalat med ledarna för bland annat Kirgizistan, Uzbekistan, Armenien, Syrien, Kina och Indien.
Syriens president Bashar al-Assad hyllar Putins "historiekorrigering", men på de flesta håll är de offentliga uttalandena återhållsamma – eller obefintliga.
– De här länderna avstår från att ha en synpunkt, säger Gudrun Persson, forskningsledare vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, och expert på rysk utrikes- och säkerhetspolitik.
Det är inte, säger hon, fråga om en prorysk allians med länder som överväger att rycka ut till Rysslands försvar. Snarare handlar det om stater i beroendeställning och tysta överenskommelser med stormakter om att Ukraina är Rysslands ensak.
– Motsvarande gäller om Kina gör något i Sydkinesiska sjön.
Inga allianser
Till skillnad från USA och väst så ägnar sig Ryssland överhuvudtaget inte åt alliansbyggande, säger Gudrun Persson.
– Det har att göra med den ryska synen på suveränitet. Man har förbindelser med likasinnade, men som suverän stormakt agerar man utan något som begränsar handlingsutrymmet.
Synen på suveränitet avspeglas även i landets försök att göra upp om östeuropeisk säkerhetspolitik med USA över huvudet på alla de berörda staterna.
– Den ryska linjen är att bara stormakter kan vara suveräna. Då brukar Putin tala om Ryssland, USA, Kina, Indien och Brasilien.
När FN:s säkerhetsråd på fredagen röstade om en resolution med krav på ett omedelbart tillbakadragande av ryska styrkor lade landet som väntat in sitt veto. Kina, Förenade Arabemiraten och Indien lade i sin tur ned sina röster.
Indisk balansakt
Indien har en lång historia av täta band med både Sovjetunionen och Ryssland, bland annat kopplat till gränskonflikten med Pakistan över regionen Kashmir och som storkonsument av ryskt försvarsmateriel.
I dag är det dock relationen till Kina som ses som den stora strategiska utmaningen, säger Henrik Chetan Aspengren, forskare med fokus på Indien vid Utrikespolitiska institutet.
– Att isolera Ryssland skulle kunna innebära att landet rör sig ännu längre i riktning mot Peking, som då blir dess i stort sett enda vän bland de större makterna. Det vill inte Indien se, eftersom man ser den goda relationen med Ryssland som ett sätt att balansera Kina i Asien.
Parallellt har Indien sedan mitten på 00-talet närmat sig USA, även det med Kina i åtanke. Den ryska invasionen av Ukraina, konstaterar Henrik Chetan Aspengren, försvårar balansakterna mellan supermakterna.
– Frågan för New Dehli är vad kan man göra för att inte bryta banden till Ryssland som är en viktig partner, men samtidigt inte tappa momentum i uppbyggandet av relationen till USA.
"Man är försiktig"
Även Förenade Arabemiratens beslut att lägga ned sin röst, liksom tystnaden från Saudiarabien, Bahrain och Oman och återhållsamma yttranden från Kuwait och Qatar, kan förklaras med ordet balansgång.
Rouzbeh Parsi, programchef vid Mellanöstern- och Nordafrikaprogrammet på Utrikespolitiska institutet, konstaterar att USA:s tid i ensamt majestät i Mellanöstern är över.
– Det här är ett av många tecken, och det kommer fler och fler, på att länder som Kina och Ryssland ses som nästan jämbördiga. Jag tror inte att någon tycker att det Ryssland håller på med är särskilt klokt, men man är försiktig och vill inte förbinda sig åt endera håll.
– De här länderna köper vapen av alla stormakter, inklusive Ryssland, för att upprätthålla goda relationer. Det strategin tänker man inte underminera genom gester som går i motsatt riktning.
En vän i Peking
Sanktionerna gör Moskva alltmer isolerat från väst, men i Peking har Vladimir Putin en vän i Kinas president Xi Jinping.
Relationen mellan de två har fördjupats avsevärt de senaste åren. Efter den ryska annekteringen av Krim har Kina fortsatt levererat väst-sanktionerad högteknologi och så sent som den 4 februari upprättades ett avtal om ett partnerskap "utan gränser".
– Med de här drastiska sanktionerna är det klart att den relationen blir än mer intensiv, säger Gudrun Persson.
Under Sovjettiden var det ryssarna som var den starkare parten. Numera är styrkeförhållandet motsatt. Men även om Peking har trumf på hand finns det enligt Gudrun Persson inget som talar för att man skulle sätta press på sin vingklippte granne.
– Eftersom det är ett resonemangsäktenskap så fungerar det så länge inte den ena parten börjar inkräkta på den andres nationella intressen, och det fungerar utmärkt än så länge.
Samtidigt, säger hon, finns historiskt en djup rysk misstänksamhet mot allt kinesiskt.
– Men i det här läget är relationen god.
Riktiga kompisar
Diktaturerna Kuba och Nordkorea, liksom det allt mer auktoritära Nicaragua har alla uttryckt sitt stöd för Ryssland. Så även diktaturen Belarus, som upplåtit sitt territorium och gräns mot Ukraina för de ryska invasionsstyrkorna.
Trupper har skickats från den ryska delrepubliken Tjetjenien, vars president Ramzan Kadyrov har svurit trohet till Putin. Militärt stöd från något annat håll tror inte Gudrun Persson kommer att bli aktuellt.
TT: Finns det något land som oväntat låtit bli att visa stöd för Ryssland?
– Jag har inte sett någonting från Azerbaijan, låt vara att president Aliev var i Moskva dagarna innan kriget. Annars är det oväntade framförallt hur väl EU hållit ihop. Det har diskuterats att Ryssland försökt slå in kilar, men det har uppenbarligen inte lyckats.