Sex miljoner människor har drivits på flykt utomlands sedan Ryssland invaderade Ukraina. Spridda över Europa kämpar de med nya språk och främmande samhällens blanketter.

Nästan alla är kvinnor och barn. Ukrainas krigslagar tvingar män mellan 18 och 60 år att stanna kvar.

Förutom krigets fasor upplever många sorg över att inte kunna krama om sina barn, över att vakna i ensamhet.

– Vi står inför helt olika problem, konstaterar 30-åriga Oleksandra Belavskaja, som flykten har fört till Stockholm.

Det är andra gången hon måste bygga upp sitt liv på nytt. När Ryssland annekterade Krim 2014 tvingades Oleksandras familj flytta från det natursköna Jalta till Mykolajiv i södra Ukraina.

– Som jag saknar havet och bergen i Jalta!

"Försökte"

Efter den ryska invasionen 2022 blev situationen snart ohållbar även i Mykolajiv.

Att skiljas från maken – efter sju års äktenskap – var svårt. Men artillerielden regnade över staden och i september beslutade paret att Oleksandra och deras sexåriga son måste sätta sig i säkerhet utomlands.

Efter flykten pratade makarna dagligen över skakiga förbindelser. Men sakta förändrades något.

– Vi försökte vårt bästa för att hålla relationen vid liv, berättar Oleksandra.

– ...tills i mars. Då fick jag veta att han träffat en ny kvinna, en person som var kvar, som befann sig i samma situation som honom: under attack.

I dag hörs de bara kort då och då för sonens skull.

– Jag känner stor sorg över det. Vi hade en så fin familj.

Oleksandra delar erfarenhet med tiotusentals ukrainska par.

Brutalisering

Tecken finns på en kraftig ökning av skilsmässor jämfört med före kriget, enligt experter i Ukraina som The New York Times talat med.

Livet som flykting innebär stora förändringar – och många utmaningar, konstaterar Oleksandra:

– Brist på pengar, svårigheter med nytt språk och ny kultur, krångel med personnummer.... Och så måste jag ta hand om vårt barn på egen hand, säger hon.

– Plötsligt befinner man sig i helt olika världar. Att förklara allt över nätet är svårt. Jag vet hur stort lidandet är i Ukraina och för de som är kvar kan det verka som att vi har det lätt. Kanske bidrar avund till att små relationsproblem förstoras upp.

Vid sidan om sfi-studier jobbar Oleksandra som volontär för Röda korsets stödverksamhet för ukrainska flyktingar. Hon har mött flera kvinnor vars relationer tagit slut efter flykten. En del berättar om en allt mer känslolös kommunikation i takt med att livet vid frontlinjen brutaliserat deras partner.

Andra har kastats ner i djup förtvivlan efter besked om att deras älskade stupat.

Trauman och ensamhet gör vissa sårbara för att hamna i beroendeställning i relationer i det nya landet, säger Oleksandra.

– Många står inte ut med att hantera sin sorg på egen hand.

"Ett undantag"

Nataliia Melnyk, som fått en fristad som forskare vid Gävle högskola, beskriver sin situation som ett undantag.

Före kriget hade hon och maken – under sina 19 år tillsammans – aldrig varit ifrån varandra längre än några veckor. Den första tiden i Sverige blev smärtsam.

Hon pekar mot sitt bröst:

– Det känns här, ett stort hål – och ett band så starkt att det sliter i en.

Efter några månader bestämde sig paret för att sluta prata om sin saknad. I stället satte Nataliia sig varje kväll tillsammans med sin nioåriga son och åt middag med maken, över videolänk.

– Vi pratade med varandra precis som vanligt när man kommer hem från jobbet. Och det funkade!

Distansen har tagit relationen till en ny nivå. Skilda från varandra har de funnit nya sidor hos sig själva – utan att växa ifrån varandra. Men det har krävts mycket arbete, berättar Nataliia.

Hon beskriver hur hon lärt sig att släppa på kontrollen och låta maken ta fler initiativ.

– Vi har återfunnit våra roller bortom föräldraskapets plikter.

– Som två självständiga individer som älskar varandra.