I det lilla samhället Oljonivka bodde cirka 4 500 personer år 2020. Det intogs av Moskvastyrda separatister redan 2014, när Ryssland först gick till angrepp mot Ukraina. I dag ligger frontlinjen bara cirka 15 kilometer bort.
Anläggningarna som attackerades den 29 juli ligger i ett industriområde, och användes som fängelse för ukrainska krigsfångar redan 2014.
– Vi har haft information om den här anläggningens karaktär och syfte de senaste åtta åren, den har hela tiden använts för att hålla gisslan och krigsfångar, säger Andrii Plakhotniuk, Ukrainas ambassadör i Sverige.
Enligt ambassadören utsätts krigsfångarna regelbundet för tortyr.
Sågs som triumf
Många av de 53 soldater som dödades i attacken hade stått emot flera månaders belägring av Mariupol och stålverket Azovstal, där stadens sista strider utspelade sig. De har hjälteförklarats i Ukraina. Tillfångatagandet av dem sågs som en triumf för Ryssland, som visade upp dem i tv.
– Vissa av våra försvarare togs till Ryssland, för att utsättas för förhör som bryter mot internationella konventioner. Andra krigsfångar flyttades till den specifika platsen precis före attacken. Allt gjordes med avsikt, säger Plakhotniuk.
Ambassadörens uppgifter låter sannolika, enligt Jakob Hedenskog, analytiker vid Centrum för Östeuropastudier på Utrikespolitiska institutet (UI).
Den del av fängelseanläggningen som drabbades hårdast i attacken verkar ha varit nybyggd med något högre säkerhet för att kunna hålla just Azovstalsoldater fångna där i väntan på krigsutvecklingen, säger han.
– Man har antagit att Ryssland skulle hålla skenrättegångar mot dem. Nu har de dödat dem i stället, säger Hedenskog.
Sammanlagt tusentals ukrainare togs till anläggningarna efter Mariupols fall, skriver The Washington Post. I mars tillfångatogs cirka 30 volontärarbetare som försökte hjälpa civila att lämna Mariupol, skriver tidningen. De blev fria för bara ett par veckor sedan och vittnar om vanvård, där 30 personer kunde trängas i en cell som bara var byggd för sex personer. Nya fångar tvingades klä av sig och sitta på knä medan vakter slog dem med batonger, berättar en av dem.
De fritagna volontärarbetarna bekräftar bilden av att attacken verkar ha utförts mot en annan byggnad än den fångarna vanligtvis vistades i.
Nekar inspektion
De attackerade lokalerna, som enligt Hedenskog verkar ha byggts upp snabbt, står fortfarande kvar, om än i sargat tillstånd. Det ses dock som ännu ett belägg för att Rysslands påstående – att det var Ukraina som besköt dem med Himars-raketer – inte stämmer.
– Då skulle den inte stå kvar, det skulle vara en krater där. Och Himars har en räckvidd på 80 kilometer. Varför skulle Ukraina använda dem bara 15 kilometer från fronten? säger Hedenskog.
Ryssland påstår att Internationella Rödakorskommittén (ICRC), som enligt Genèvekonventionen har rätt till att inspektera behandlingen av krigsfångar, bjudits in för att undersöka området. Men enligt ICRC har ingen sådan inbjudan kommit – och organisationen har i stället nekats tillträde till de ryskockuperade områdena.
– Vi kräver att Ryssland släpper in ICRC och FN för att genomföra objektiva undersökningar om vad som verkligen hände, säger Andrii Plakhotniuk.