Mariupol föll den 20 maj när den ryska invasionsarmén intog sista fästet, stålverket Azovstal. Staden vid kusten i sydöstra Ukraina hade före kriget omkring 460 000 invånare. Dag efter dag efter dag av rysk raketbeskjutning och luftangrepp fick invånarna att försöka fly. Till sist var bara drygt 2 000 ukrainska soldater kvar, belägrade i källargångar i stålverket.
Mariupol blev ett begrepp, en symbol för Rysslands krigföring, ett bevis om rysk brutalitet. Minst 20 000 människor dödades i de ryska attackerna och av nöden som belägringen tvingade fram.
En skugga av sig själv
Tragedin för staden, och för dess överlevande, fortsätter.
Michailo Versjinin hade varit en kraftfull och bestämd polisman, chef för stadens polispatruller, enligt nyhetsbyrån AP:s reportrar som var bland de sista utomstående vittnena att vara kvar i Mariupol.
Versjinin tillhörde dessutom de sista som försvarade staden, till dess att president Volodymyr Zelenskyj beordrade de stridande i stålverkets kulvertar att kapitulera och överlämna sig till ryska armén, då Ukraina "behöver sina hjältar levande".
Men Versjinin, och många av dem som överlevde den sista brutala attacken mot Mariupol, hamnade i ett nytt helvete – i ryska fångläger.
"Nu är han en skugga av sig själv efter att ha fått lämna fyra månader av rysk fångenskap" berättar AP:s reporter som lärde känna Versjinin under de månader som attackerna pågick.
Eller med Versjinins egna ord:
– Först nu kan jag säga detta: Om vi visste vad som väntade oss i fängelse så hade många av oss inte kapitulerat.
Men han ångrar inte att han fortsatte att strida.
– Omvärlden började att förstå vad som hände i Ukraina i och med Mariupol. Vi visste det, och att vi låste ett stort antal ryska styrkor (vid slagfältet). Vi var som ett ben i Rysslands strupe.
Omkring 500 krigsfångar från Mariupol har fått återvända till Ukraina. Fortfarande tros omkring 700 ukrainska krigsfångar sitta i ryska läger, om fångarna lever. Tortyr, hunger och omänskligt förtryck nyttjas av fångvaktarna – i strid med tydliga Genèvekonventioner om krigsfångenskap.
Inte se in i hans ögon
– Jag vågar inte titta på hans foton, då jag känner skam över att jag inte har gjort tillräckligt för att få honom fri, säger Jevgenja Synelnyk vars bror Oleg tros sitta i rysk fångenskap.
– Jag kan inte se in i hans ögon, inte ens på ett foto, fortsätter Synelnyk till AFP:s reporter.
Hon säger att Ryssland både dödförklarat brodern och sagt att han var skadad; han satt fängslad i ett läger i Olenivka som utsattes för sprängdåd med många döda. Omständigheterna kring dådet är oklara.
Att han är i livet styrker Synelnyk med bildbevis från proryska sociala medier. Men säker kan hon inte vara.
Väntan må vara svår för dem med anhöriga som är krigsfångar, sorgen är enorm för de många som förlorade sina närmaste under anfallen mot Mariupol.
Och de flesta är helt vilsna, rapporterar den franska nyhetsbyrån AFP:s reporter i Moskva som träffat ukrainskan Aljona och hennes familj. Familjen flydde Mariupol till den ryska huvudstaden för ett nytt liv. För att glömma.
– Min dotter frågar mig, vad är det som händer? Varför äter en hund en man? Jag vet fortfarande inte vad jag ska svara, berättar Aljona som beskriver händelserna i nutid trots att de hände för över ett år sedan.
Personliga kontakter och släktband mellan ukrainare och ryssar är högst närvarande trots anfallskriget som beordrats av president Vladimir Putin. Ett systerfolk.
Men Aljona kan inte förtränga Mariupol ur minnet:
– Stanken, synerna, de uppsvällda magarna i förruttnande kroppar, man glömmer det aldrig.
