– Jag såg många döda människor här. Döda kroppar. Det var omöjligt att gå ut för att hjälpa till, även om någon kanske var vid liv. Man kunde bli skjuten.
Natalia Perekhzestenko, 56 år, går fram och pekar genom det skadade staketet. På gatan utanför hennes hus låg liken, berättar hon för TT:s utsända.
"Befann oss i helvetet"
Nu rensar hon upp bland all bråte i trädgården. Rabatterna vittnar om ett prydligt förflutet. Små plantor av blå iris och ringblommor anas så smått, trots att det fortfarande är kallt. Om några månader spirar livet på nytt och då kommer Natalia Perekhzestenkos hus, som ligger på en av Butjas huvudgator, förhoppningsvis vara färdigreparerat.
– De första dagarna av kriget befann vi oss i helvetet. Metallbitar och tunga kulor flög förbi och när ett ryskt stridsfordon exploderade träffades vårt hus ovanifrån av splitter och flygande metallbitar, berättar hon för TT:s utsända.
– Men det var som ett mirakel, för bara taket träffades. Här låg bitar av exploderade robotar och militärfordon runt huset.
Butja erövrades av ryssarna i början av mars förra året. När de lämnade förstaden till Kiev en knapp månad senare avslöjades skräckväldet.
Hundratals civila mördades.
Gömde sig i källaren
Under invasionen tvingades Natalia Perekhzestenko och hennes man Volodymir stanna kvar i huset. Det var för farligt att fly, berättar hon.
– Det var fruktansvärt. Vi var rädda när vi hörde skottlossningar och explosioner, så vi försökte gömma oss i källaren. Den är inte så djup, men då slapp vi höra ljuden i alla fall.
– Om en robot träffat oss hade vi inte överlevt.
Minnena är svåra. Perekhzestenko röker sakta en cigarett – före kriget rökte hon aldrig. Ockupationen förändrade allt, berättar hon.
– Mina första tankar när jag såg det förstörda taket var att det viktigaste var att vi faktiskt överlevde. Jag tänkte att Gud skyddar oss och om vi överlever är det inga problem. Allt kan byggas upp här igen.
Nu repareras Natalia Perekhzestenkos hus med hjälp av volontärstyrkor. Byggare Oleg Trohimchuk kastar ner förstört byggmaterial från taket i en rasande takt.
– Vi arbetar som en byggbrigad med 30 personer. Vi har åtagit oss sex hus just nu, berättar han och förklarar att man som volontär får viss ersättning från regeringen.
Arbetet med reparationerna startade i mitten av januari.
– Vi har kommit hit för att fixa husen som förstörts. Vi hjälper alla att återuppbygga sina hus.
Tänker på Bachmut
Taket på Natalia Perekhzestenkos hus får en ny träkonstruktion som ett nytt tak ska vila på, säger Oleg Trohimchuk.
– Vårt mål är att reparera hela den här gatan – från den första till den 71:a byggnaden. Det är mycket jobb!
Nedanför huset ligger splittret av det sprängda bepansrade infanterifordonet fortfarande kvar. Staketet är fullt av kulhål. Natalia Perekhzestenko inspekterar förödelsen, men gläds samtidigt åt den hjälp hon får.
– Att se människor arbeta på att återuppbygga mitt hus gör mig lycklig. Men jag vill att alla ska få hjälp, säger hon och hänvisar till den pågående förödelsen i Bachmut i östra Ukraina.
I månader har ryska styrkor försökt ta kontroll över staden, som till stora delar lagts i ruiner under blodiga strider.
– Jag vet hur det känns att vara under ockupation, att det är svårt att överleva. Nu har människor i Bachmut det svårt.
TT: Med dina hemska minnen här – kommer du ändå stanna kvar i Butja?
– Jag vill stanna här, så att vi i framtiden kan bjuda in andra. Dela med oss av vårt hus och hjälpa dem som har det svårt.