En ung soldat berättar om hur hans enhet skär öronen av en ukrainsk tonårspojke. En annan om att de döda ukrainska soldaterna ser ut precis som han själv – och en tredje om hur han är tvungen att supa sig full för att stå ut med dödandet.

I 2 000 telefonsamtal som har avlyssnats av nyhetsbyrån AP berättar ryska soldater om den verklighet som möter dem i Ukraina under den första månaden av den fullskaliga invasionen.

Men samtalen från de tre soldaterna Leonid, Ivan och Maksim är också en berättelse om hur begrepp som medkänsla och moral luckras upp och övergår i rädsla, paranoia – och hat.

Det här är deras historier.

Leonid tog värvning vid 19 års ålder. Hade dåligt med pengar och ville inte vara beroende av sina föräldrar. Den 24 februari 2022 korsar hans förband gränsen mellan Belarus och Ukraina.

I det första samtalet som Leonid ringer till sin mamma berättar han om hur förbandet anfallit ukrainska soldater vid gränsen.

– Det låg döda överallt. 18–19-åriga killar. Är jag annorlunda än dem? Nej, det är jag inte, säger Leonid.

Men i samtalen som följer är spåren av empati förvunna. Leonids förband har beordrats till området runt Tjernobyl, men åkt vilse eftersom ukrainarna har plockat bort alla vägskyltar.

– Allt är så förvirrande. Och ukrainarna är så väl förberedda, berättar han för sin mamma.

Plundrar hus

Leonid säger att han har börjat plundra de övergivna hus som ukrainarna har lämnat efter sig.

– Jag står här och tittar på en massa tomma hus – hundratals hus. Alla har flytt, säger han och tillägger:

– Och vi tar deras mat, lakan och kuddar. Vi tar allt – filtar, gafflar, skedar och stekpannor.

Efter några veckor fylls samtalen alltmer av paranoia och hat.

– En kille vi stoppade hade en mobil med en massa information om oss i Telegram-meddelanden. Var de kan bomba oss, hur många vi är och hur många stridsvagnar vi har, berättar Leonid för sin mamma.

– Så vi sköt honom på studs. Han var 17 år.

Skjuter sina egna

Att kriget inte går enligt plan framgår också allt tydligare. I det sista samtalet från fronten säger Leonid att det råder ett sådant kaos att ryssarna av misstag ofta skjuter sina egna.

För sin flickvän berättar han avundsjukt om en kollega som blivit skjuten i foten.

– En kula i foten innebär fyra månaders sjukskrivning. Det vore ju fantastiskt!

I maj återvänder Leonid till Ryssland – svårt skadad. Hans mamma vägrar nu att lyssna på de inspelade samtalen.

– Det här är absurt. Försök inte få det till att min son dödade oskyldiga människor, säger hon till AP.

Maksim lyckades ringa hem från Ukraina – men enbart på grund av att de ryska soldaterna stjäl telefoner från lokalbefolkningen, även från barn.

– Vi tar allt ifrån dem, säger han till sin fru i ett av de första samtalen.

Ofta full

Utan att riktigt förstå varför de har skickats till Ukraina tillbringar Maksim och hans förband den första tiden utanför Kiev. De är uttråkade och beskjuter en dag ett köpcentrum – mest för att ha något att göra.

Hemma i Ryssland har Maksim problem med pengar. Nu berättar han om hur han har brutit upp ett kassaskåp i en juveleraraffär.

– Jag fick med mig en massa halsband, armband och örhängen av guld. De är värda 3,5 miljoner rubel (nära en halv miljon kronor), berättar han för sin fru. Hon kontrar upprört:

– För i helvete – har vi blivit plundrare?

Men Maksim försöker lugna:

– Vi har ju inte ett skit att göra här – då är det okej att plundra ett köpcentrum.

Maksim är ofta full. I samtalen hem, där familjens barn hörs stoja i bakgrunden, berättar han sluddrande att han måste dricka för att klara av livet vid fronten.

Bli galen

Telefonsamtalen blir alltmer osammanhängande. Efter några veckor berättar Maksim att han har dödat så många civila att han tror att han håller på att bli galen.

– Alla här super. Det är lättare att skjuta civila då. När jag kommer tillbaka ska jag berätta varför, säger han till sin fru.

Ett par veckor senare låter Maksim andfådd. Hans förband har fått order om att förbereda sig på förflyttning.

– Jag kommer inte kunna ringa på ett tag, säger Maksim till sin fru och lägger på.

Det blir hans sista samtal från fronten. Hans vidare öden är okända.

Ivan växer upp i en liten by i Sibirien, drömmer om att bli fallskärmsjägare. Och så blir det. Han ingår i ett elitförband som korsar den rysk-ukrainska gränsen.

Ordern om att inställa sig kommer via tjänsten Telegram när Ivan är på utbildning i Belarus.

"I morgon reser du till Ukraina. Där pågår ett folkmord på den ryska befolkningen. Och vi måste stoppa det", står det.

Ivans förband hamnar i Butja.

Av befälen har han hört att ukrainarna kommer att välkomna dem som befriare. Det visar sig vara fel. Snarare vill de se Ivan och hans kollegor döda.

– Man kan bli helt jävla galen här. Jag trodde att det skulle vara enkelt, men man måste vara på helspänn hela tiden, säger han i ett samtal till sin flickvän.

I juli publicerar den lokala tidningen en bild på Ivan, iförd uniform och med ett gevär i händerna. Dödsannonsen beskriver det som att Ivan dog som en hjälte i "Rysslands militära specialoperation".

Mamman förnekar först för AP att hon någonsin har talat med sonen vid fronten. Men efter att ha lyssnat på inspelningarna bekräftar hon att det är Ivan som talar.

– Han var inte inblandad i några mord eller i någon plundring, säger hon till AP innan hon lägger på luren.

Ivan var hennes ende son.