Nyhetsbyrån AP:s Mstyslav Tjernov och Jevhen Maloletka var de enda journalisterna från västerländska medier kvar i den ukrainska hamnstaden Mariupol. Under 20 dagar dokumenterade de döden och skräcken.
Deras rapport och bilder från attacken mot ett mödravårdssjukhus bidrog till att omvärlden fick upp ögonen för vad som pågick inne i den stänga staden.
Nu har de lämnat Mariupol och i en lång text beskriver de vad som hände. Det är fasansfull läsning.
Rysk artillerield
När de ukrainska soldaterna frågade efter dem befann sig journalisterna – Mstyslav Tjernov är videoreporter och Jevhen Maloletka fotograf – inne på ett sjukhus. Rysk artillerield smattrade mot väggarna. Läkare gav journalisterna vita sjukhuskläder för att kamouflera sig.
– Vi är här för att få ut er, sade soldaterna när Tjernov till slut identifierade sig.
Just då kände videojournalisten att det nog skulle vara säkrare att stanna kvar inne i sjukhusbyggnaden, trots de ihållande attackerna. Men de ukrainska soldaterna förklarade bestämt att de hade order att ta dem med sig.
– Vi sprang ut på gatan, och lämnade läkarna som skyddat oss bakom oss. Vi lämnade den skottskadade gravida kvinnan och människorna som sov i korridorerna eftersom de inte hade någon annanstans att ta vägen. Det kändes förfärligt att lämna dem alla, berättar Tjernov.
Tryckvåg efter tryckvåg
– Nio minuter, kanske tio, en evighet, säger han om den tid det tog för de ukrainska soldaterna att eskortera dem genom Mariupols gator.
– När det smällde i närheten kastade vi oss mot marken. Vi räknade tiden mellan bombattackerna. Höll andan. Tryckvåg efter tryckvåg slog mot mitt bröst.
Mstyslav Tjernov är ukrainare och uppväxt i Charkiv nära den ryska gränsen. Han beskriver att han under sin barndom alltid hade känslan av att Ukraina var omgärdat av vänner. Han är en erfaren journalist och har bevakat många oroshärdar runt om i världen.
Tjernov och Maloletka anlände till Mariupol halv tre på morgonen den 24 februari. En timme senare inledde Ryssland anfallskriget mot Ukraina.
Rapporten från Mariupol har Tjernov lämnat i berättande form till en AP-redaktör i Paris, som skrivit ner hans ord.
– Med en bomb i taget ströp ryssarna elektriciteten, vattentillgången, tillgången på mat – och sedan, vilket var mycket kritiskt, mobiltelefonnätet och tv- och radiotornet.
"Måste bryta tystnaden"
Alla andra västmedier hade vid det laget lämnat staden.
– Jag har aldrig tidigare känt hur viktigt det var att bryta tystnaden.
Döden kom snabbt, berättar han. Den 27 februari var journalisterna närvarande när en läkare försökte rädda en splitterskadad liten flicka. Det gick inte. Flickan dog. Kort därpå dog ytterligare ett barn. Sedan ett till.
Läkarna vädjade till oss att filma familjer som kom med sina döda och skadade, fortsätter Tjernov.
– De sade att ingen vet vad som pågår i vår stad.
Berättelsen vindlar fram till den 15 mars. Den dag då ukrainska soldater eskorterade journalisterna ut ur sjukhuset.
Polisen vädjade
De fick hjälp att söka skydd i en mörk källare. Väl där fick de reda på av en ukrainsk polisman varför soldaterna hade riskerat sina liv för att få ut journalisterna levande.
– Om de fångar er, så kommer de tvinga er att framför kameran säga att allt ni har filmat är lögn. Allt ert slit och allting som ni gjort i Mariupol skulle vara förgäves.
Journalisterna hade träffat just denna polisman tidigare i den belägrade staden. Det var när mödravårdssjukhuset attackerades. Då hade han vädjat till dem att visa hans döende stad för världen. Nu vädjade han till dem att ta sig därifrån.
Tjernov säger att han och Jevhen Maloletka då inte hade någon som helst aning om hur de skulle ta sig ur Mariupol levande.
Lastade kundvagnar
Tillbaka till den 3 mars. Journalisterna behövde ladda sin utrustning. De begav sig till hamnstadens storköpsaffär – som just då plundrades. På vägen dit hördes ljudet av kulsprutor och ständig artillerield. Inne i affären sprang människor runt bakom sina kundvagnar som var lastade med elektronikvaror, mat och kläder.
– En bomb exploderade på affärens tak, och jag kastades mot marken utanför. Jag spände mig och väntade in en andra smäll och förbannade mig själv för hundrade gången för att jag inte hade min videokamera igång.
– Så kom den, den andra smällen, och träffade huset med ett förskräckligt svischande ljud, berättar Mstyslav Tjernov.
Under flera dagar var journalisternas enda kontakt med omvärlden via satellittelefon. Och den enda plats de kunde få telefonen att fungera var utomhus, intill en bombkrater.
Rykten surrade
Varje dag kom människor och frågade journalisterna när kriget skulle vara över.
– Jag hade inget svar, säger Tjernov.
Hela tiden surrade luften av rykten om att den ukrainska armén skulle komma och belägringen brytas. Men ingen kom.
– Vid det laget hade jag sett så många människor dö på sjukhusen. Lik på gatorna. Kroppar skyfflas ner i massgravar. Jag hade sett så mycket död och jag hade filmat så mycket att jag nästan inte kunde ta in det.
Tjernov berättar också om den 9 mars då de såg rök stiga från ett mödravårdssjukhus. När han och fotografen kom fram arbetade räddningspersonal med att få ut blodiga, gravida kvinnor ur rasmassorna.
Men batterierna var urladdade och tekniken fungerade inte för att få hem nyheten om bombningen. En polisman – samma person som senare skulle vädja till dem att lämna staden – hörde hur de talade om sina problem.
Döda guldfiskar
– Det här kommer ändra krigets riktning, sade polisen och tog journalisterna till en strömkälla så att de kunde få hem sitt material.
Chernov säger att de vid det laget hade filmat många döda människor och döda barn, i ett oändligt svep. Han förstod inte varför ännu mer död skulle förändra något.
– Jag hade fel.
I mörkret sände journalisterna hem sina bilder och videofilmer. Det tog timmar, och utomhus rådde utegångsförbud. Artillerield och explosioner hördes, men polismännen som avdelats för att eskortera dem därifrån väntade tålmodigt.
– Vi återvände tillbaka till källaren i ett tomt hotell. Där fanns ett akvarium med döda guldfiskar. Vi var isolerade och vi visste ingenting om den påbörjade ryska desinformationskampanj som gick ut på att misskreditera vårt arbete.
Ryssland: Falska bilder
Den ryska ambassaden i London hade då skrivit i två Twittermeddelanden att AP:s bilder var falska och att den gravida kvinna på en av bilderna i själva verket var en skådespelare. Rysslands FN-ambassadör höll upp några av fotona inför säkerhetsrådet och påstod att bilderna var lögnaktiga.
Samtidigt, berättar Tjernov, blev han och Maloletka nästan "översvämmade" av människor som ville veta nyheter om kriget.
– Det var så många människor som kom fram och bad mig filma dem så att deras familjer utanför staden kunde se att de fortfarande var vid liv.
När Tjernov och Maloleka till slut lämnade Mariupol gjorde de det genom att lifta med en familj i en personbil. Tjernov beskriver hur tacksam han var och samtidigt skämdes gentemot alla dem som de lämnade bakom sig. Efter 15 vägspärrar med ryska vakter kom de fram till ytterligare en vägspärr där vakterna talade ukrainska.
– Vi var ute. Vi var de sista journalisterna i Mariupol. Nu finns där ingen.
