Böljande sädesfält som avlöses av kyrkogårdar med nygrävda gravar. En kvinna och en liten flicka som står och gråter på en järnvägsstation. Kanske hade de precis skilts från en anhörig som skickats iväg i strid. Vissa minnesbilder har etsat sig fast med särskild skärpa, berättar Peter Moberger som är nyligen hemkommen från staden Kostiantynivka, en och en halv mil från krigets frontlinjer.
– Den där kvinnan och den där flickan i femårsåldern blev en sådan tydlig bild för mig om att det inte bara är soldaterna som skickas ut i krig som drabbas. Det är ett sådant oerhört lidande för hela samhället, med anhöriga som saknar och sörjer.
Enda civila sjukhuset
Eftersom det inte är möjligt att flyga reste Peter Moberger den 16 timmar långa vägen med tåg, från Lviv i väst till sjukhuset i Kostiantynivka i Donetsk i östra delarna av Ukraina.
– Det är det enda civila sjukhuset och servar hela regionen. Utöver de som skadats i kriget hade vi dessutom alla de patienter med övriga behov av vård, framför allt de som lider av kroniska sjukdomar som hjärt- kärlsjukdomar, lungsjukdomar eller diabetes som är vanligt förekommande.
Som kirurg i fält har Peter Moberger lång erfarenhet från konflikter, katastrofer och epidemier. Han är Sverigeordförande för Läkare utan gränser och har varit i bland annat Darfur, Mosul, Jemen och Liberia.
– Det som sticker ut i den här konflikten är magnituden och urskillningslösheten, där hundratals människor på både den ukrainska och ryska sidan dör varje dag. Det är klart att det påverkar en att vara med om det största krig som Europa upplevt sedan andra världskriget.
Mitt i den stora tragedin har han som läkare många gånger imponerats av styrkan och uthålligheten hos de patienter han mött.
– En 80-årig kvinna som kom från Bachmut hade fått sin ena fot söndertrasad av granatsplitter. Den andra foten var bruten. Det visade sig att hon med sina svåra skador suttit gömd i en källare i över två veckor innan militär kunde skicka henne till vårt sjukhus. Mirakulöst nog hade hon inte drabbats av infektioner, säger Peter Moberger.
En slags vardag
Kriget till trots pågår livet till synes som vanligt och en slags vardag upprätthålls. Folk går till affären för att handla, cyklar omkring på gatorna och barnen leker på lekplatserna. Men när mörkret faller märker man hur många fönster förblir släckta, bara i en del av dem ser man lamporna tändas.
Uppskattningsvis 30 000 människor har lämnat Kostiantynivka, av stadens ursprungligen 70 000 invånare. Och för de som stannar kvar måste tillvaron fortsätta, konstaterar Peter Moberger.
– Krigstillståndet blir en del av vardagen. Samtidigt säger alla jag har talat med att de tänker på kriget, varje dag.
