Flyglarm hörs dagligen i staden Pokrovsk där Henrik Jörnvall och hans kollegor bor, en och en halv timme från frontlinjen i östra Ukraina. De arbetar med verksamheter i Batjmut och Kostiantynivka som ligger ännu längre österut.
– I Batjmut är det ju beskjutning hela tiden. Där hör man ett muller konstant, men det är svårt att veta exakt var, säger Henrik Jörnvall när TT når honom på telefon efter att utegångsförbudet har trätt i kraft för kvällen.
Städerna ligger på landsbygden där människors tillvaro var svår redan innan kriget började. Nu flyr många från sina hemorter. Det gäller även vårdpersonal, vilket gör det svårare att bygga upp vården eftersom den måste utgå från ukrainsk personal som sedan tidigare har haft en väl fungerande verksamhet, säger Henrik Jörnvall. Han är på plats för Läkare utan gränser (MSF), men är till vardags anestesiolog och överläkare på Karolinska universitetssjukhuset i Solna.
– Den fungerande verksamheten störs nu av sönderslagna leveranskedjor och dessutom av personalproblemen, och de har ett skadepanorama som de inte är vana vid. Där kan vi hjälpa till med utbildning i hur man ger snabb behandling till många samtidigt, säger han till TT.
"Famlar i mörkret"
Ukraina var före kriget ett förhållandevis välfungerande land med all infrastruktur på plats.
– Det gör att vi inte bara kan stövla in och lösa problemet för det blir väldigt fel. De famlar lite grann i mörkret kring vad de ska göra och det är utmaningar på alla håll. Men de är otroligt stolta över sitt land och välkomnande. Det är en ära att jobba här, säger Henrik Jörnvall.
Skillnaden är stor jämfört med Läkare utan gränsers projekt på många andra håll. Organisationen arbetar varje år i över 70 länder, i en verksamhet som hela tiden förändras och flyttas utefter behoven.
– I andra krig kommer vi till ett ställe och sätter upp allting från början. Det gör vi ju inte här, vi har en fungerande sjukvård som kompliceras av att fler och fler lämnar. De har mindre och mindre utrustning och dessutom flyttar sig fronten, så det är extremt komplext att följa med i allt det här.
Ambulanser och blodbank
Han arbetar under sina fyra veckor på plats främst med traumavård och sjukhus i öst, delvis genom att se till att det ska finnas utrustning och transportmöjligheter på plats. Ganska tidigt fanns fyra ambulanser och nu sju, som kan åka till och från de absoluta frontlinjerna eller de sjukhus som finns där, och hela vägen till sjukhus i den betydligt större staden Dnipro. Snart ska det finnas åtta ambulanser. Dessutom pågår arbete för att upprätta en blodbank.
Att lämna Sverige och bege till sig ett land i krig är för många inte ett självklart val, men Henrik Jörnvall tror att många hemma känner att de inte kan göra något – eller inte vet vad eller hur de ska kunna göra en insats.
– Det är ett ickeproblem för mig, för jag är här och kan faktiskt göra någonting, så på det sättet mår jag bättre. Och sedan likadant när jag kommer hem. Då inser jag att vi bor i den bästa av världar och vi har det otroligt bra. Så personligen tycker jag varken att det är ett problem att åka hit eller att åka hem.
