Ljudet av ett fönster som slås sönder. Det är tidig morgon en dag i februari förra året. Plötsligt står en rysk soldat i köket.
– Jag hörde ett fönster som krossades och en soldat med automatgevär kom in i huset, minns Nadija Omeltjenko som bor på en av Butjas huvudgator.
– Första dagen, när soldaten kom in i vårt kök, var vi ännu inte rädda. Det skedde så plötsligt och vi visste inte att ett krig startat. Det var tidigt på morgonen.
Gömde son under sängen
Flera soldater gick in i hennes hus. Nadija Omeltjenko och hennes man satte på tv:n.
– Då förstod vi att något hänt.
Drygt tio månader senare går Nadija Omeltjenko med staplande steg ut i trädgården och visar TT:s utsända hur det gamla aprikosträdet mejades ner.
– Ryssarna förstörde barrikaderna och vår trädgård. De började köra med tanks runt huset.
Mycket förstördes här när ryssarna kom i början av mars. Mindre än en månad senare jagades invasionsstyrkorna bort och då blottlades ett skräckvälde, med hundratals civila dödsoffer. Civilbefolkningen har fått utstå tortyr, våldtäkter och mord. Nu försöker Butja läka.
I förstaden som ligger en halvtimmes bilresa från Kiev har den 84-åriga sångerskan bott med man och barn i nästan 50 år. De har undervisat i sång och kultur och byggt upp ett gemensamt hem. Huset står kvar – om än märkt av ryssarnas senaste framfart.
Tysk soldat i huset
Från ockupationen i mars minns hon särskilt rädslan och den ständiga fruktan att ryssarna skulle ta hennes vuxna son.
– Vi gömde honom inne i huset, han låg under sängen inne i sovrummet, berättar hon.
En liknande scen har utspelat sig tidigare. För 79 år sedan var det Nadija Omeltjenko själv som låg under sängen och gömde sig. Hon föddes den 16 december 1938 och var inte gammal när tyskarna kom till östfronten. Soldaterna tog sig ända in i hennes dåvarande hem i norra Kaukasien.
– En tysk soldat kom in i vårt hus och jag gömde mig under sängen. Men jag kunde inte förstå varför soldaten tog en stol och började skruva ur taklampan, berättar hon och skakar på huvudet.
I dag tror hon att tyskarna samlade in volfram, det metalliska grundämne som fanns inuti lampan. Men det förstod hon inte då, mitt under brinnande andra världskrig.
– 1943 var jag fem år.
"Måste fortsätta leva"
Några år efter krigsslutet flyttade Nadija Omeltjenko till Turkmenistan där hon gick ut skolan och påbörjade sin musikutbildning. Yrket förde henne vidare inom Sovjetunionens gränser. Först till Kazakstan, sedan till Tjeckoslovakien.
– På den tiden kontrollerade Sovjet Tjeckoslovakien och jag fick erbjudande om att arbeta på operan i Prag.
1975 hade Nadija och Volodymyr Omeltjenko blivit ett äkta par och flyttade slutligen till Ukraina. Nu ler de mot varandra i sitt ombonade kök.
Elen har precis slagits på efter dagens tidigare strömavbrott. Volodymyr Omeltjenko börjar berätta om Sovjettidens tomma butikshyllor och alla varor som var svåra att få tag på då. Specifika detaljer från Sovjettidens politiska styre har paret däremot inte så många minnen av.
– Vi hade inte tid att känna efter. Vi arbetade, det handlade ju om att överleva, berättar Nadija Omeltjenko.
TT: Du har genomlevt flera ockupationer i livet – vad har du lärt dig?
– Först och främst: Optimism! Ge inte upp, man måste fortsätta att leva. Fortsätt arbeta med huvudet och behåll hälsan. Vi tror att allt kommer bli bra.
