Det var före gryningen som en rysk robot slog ned i lägenhetskomplexet bredvid huset där Vladislav Victorovytj bor med sin fru och son.

Hade roboten landat 50 meter längre norrut hade det varit deras hem som blivit rasmassor och glassplitter.

– Efter dagens bombningar började vi på riktigt överväga om vi skulle behöva lämna, säger Vladislav Victorovytj till nyhetsbyrån AFP:s utsända reporter.

– Frun sade: Det är dags att göra sig redo.

Har hjärtproblem

Men strax efter lunch hade den 73-årige mannen tänkt igenom saken och kommit fram till att de nog ändå skulle stanna – överväldigad av tanken på att behöva flytta med frun som lider av ett hjärtproblem.

Vladislav Victorovytj och hans familjs tillvaro i staden Chasiv Yar, nära Bachmut i östra Ukraina, har varit densamma i flera månader. De hör ständigt explosionerna och vet hur nära frontlinjen går österut.

Han liksom andra ukrainare i Donetskregionen lever i en ny verklighet efter det besinningslösa ryska invasionskriget.

De senaste veckorna har invånarantalet i många ukrainska byar och städer längs fronten minskat drastiskt. Och de som stannar är framför allt äldre och människor med rörelsesvårigheter, enligt FN.

Motståndsvilja, kan vara en annan orsak.

Men med sjunkande vintertemperaturer blir situationen svårare.

– Vi upplever nu extrem stress och det leder till sjukdom, säger Victorovytj.

– En människa har en gräns. En person som lever under normala förhållanden kan inte förstå det här.

Genomskinlig plast

På andra sidan gatan köar 88-åriga Julia Tuskova för att få ett stycke genomskinlig plast av de lokala myndigheterna. Det ska hon spänna upp över sitt utblåsta fönster.

När hon får frågan om vem som ska hjälpa henne att sätta upp plasten brister hon i gråt.

– Vi har inga män, bara gamlingar. Alla de unga har lämnat och bara äldre finns kvar.

I industristaden Kostiantynivka, omkring 20 kilometer väster om de värsta striderna i Bachmut, säger en 89-årig kvinna som bara identifierar sig som Praskovija att även om förhållandena är svåra så tänker hon stanna kvar.

– Jag var tio år när andra världskriget pågick, och nu är det ännu ett krig när jag är gammal.

– Då var vi både hungriga och kalla, vi fick utstå allt. Vi överlevde då och vi kommer att överleva nu.