Rysk desperation i skyttegravar: "Dör som maskar"

Soldater dör i drivor i Ukrainakrigets skyttegravar. Inkallade ryssar blir mer och mer desperata när det blir tydligt att det bara finns en utväg.
–Man dör inte "en hjältes död" här. Man dör bara som en jävla daggmask, säger en rysk soldat i ett telefonsamtal med sin bror.

Kvarlevor av ryska soldater som har stupat vid fronten i Andrijivka, i Donetsk i östra Ukraina. Bilden togs den 16 september.

Kvarlevor av ryska soldater som har stupat vid fronten i Andrijivka, i Donetsk i östra Ukraina. Bilden togs den 16 september.

Foto: Mstyslav Chernov/AP/TT

Ukraina/Ryssland2023-12-02 06:47

Många av de hundratusentals ryssar som har kallats in till fronten har dödats och många är kvar där på obestämd framtid. I ett fåtal avlyssnade telefonsamtal hörs röster som inte släpps fram på den ryska sidan.

Det är helt enkelt ett folkmord som äger rum i Ukraina, sade en soldat i Charkiv till sin bror, när de talades vid i januari i år.

– Om den här skiten inte får ett slut så kommer vi snart leda ukrainarna till Kreml själva, säger han, och beskriver kriget som ett enda stort och meningslöst vapentest för världens länder.

Sedan den fullskaliga invasionen inleddes har ryska yrkessoldater gradvis ersatts av reservister som är mer eller mindre utbildade för ändamålet.

Nyhetsbyrån AP har tagit del av flera telefonsamtal där ryska soldater vid fronten har ringt hem. Samtalens äkthet har bekräftats genom kontakter med de inblandade och öppna källuppgifter.

Tappar empatin

Där hörs en växande desperation, eller ren apati. Vissa ifrågasätter krigets syfte. Andra härdar ut.

– Jag känner redan mer medlidande när jag dödar en fågel än när jag dödar en människa, säger Roman, som arbetade vid en juristfirma innan han kallades in, när han talar med en vän.

Då, i januari i år, hade han deltagit i de exceptionellt blodiga striderna om orten Bachmut i östra Ukraina i två månaders tid. Där knuffas man ned i skyttegravar tillsammans med människor från alla möjliga bakgrunder, berättar han. Vissa vet inte hur man håller i ett vapen.

Under två månader dödades en tredjedel av omkring 100 soldater i hans enhet, enligt Roman. Han berättar hur han en gång förgäves försökte rädda en skadad kamrat genom att skopa upp dennes inälvor. Och om en annan gång då han var med i ett bakhåll mot ukrainska soldater som höggs ihjäl med knivar.

– Jag säger det, ärligt: Om du har minsta möjlighet, se till att bli undantagen från tjänstgöring.

Desertörer inför rätta

Det talas återkommande om personer som benämns med kodord "500" – en ordervägrare eller desertör. I flera av samtalen framställs det som att myteri hänger i luften.

– Om du inte gillar något, om du vägrar att göra något, så ses du som en avfälling. Alltså, du blir en "500" direkt. Så vi var tvungna att följa order, vare sig vi ville eller inte, säger en soldat i ett samtal med sin bror.

De mobiliserade förväntas tjänstgöra tills den "särskilda militäroperationen", Kremls förskönande omskrivning för anfallskriget, har slutförts. Från regeringshåll hävdas det att hundratusentals ryssar frivilligt har tagit värvning i år, men det sker inte någon större rotering vid fronten.

Och antalet "500" blir fler. Sedan mobiliseringen inleddes i Ryssland förra hösten har fler än 4 100 misstänkta desertörer ställts inför rätta i ryska domstolar, enligt en genomgång som den oberoende nyhetssajten Mediazona har gjort.

Mödrar i upprop

– De mobiliserade ses inte ens som människor. Man ger blanka fan i oss, säger soldaten Andrej i ett samtal med sin mamma.

– Det här är inte alls ett krig. När jag kommer tillbaka så ska jag berätta för dig vad som pågår här. Allt är skitsnack. Våra killar dör, blir "300" (skadade) och ingen skjuter ens tillbaka. Allt är nonsens. Vårt artilleri bombar våra egna skyttegravar, inte deras. Vad är det liksom?

En del anhöriga i Ryssland har samlats i en gräsrotsrörelse, Put domoj (Vägen hem), som har skymtat i det offentliga genom mindre protestyttringar. I ett uppmärksammat manifest kräver de att mobiliserade män får komma hem, åtminstone på permission. Inblandade vittnar för oberoende ryska medier om hur myndigheterna bemöter dem med både skrämselmetoder och generösa löften.

"Skulle tro att hälften är borta"

Soldaten Artiom i samtal med sin fru på nyårsdagen, efter att ha överlevt bombningar i östra Ukraina:

I går lyssnade vi på radio och någon jävel sade att "situationen med de mobiliserade är helt jävla fantastisk". Jag vet inte vad det är för jävla idiot som sade så: "Bara fem tusen personer har dött".

Hans fru:

Mm, så klart.

Artiom:

Jävla (glåpord). Jag skulle tro att hälften av dem är borta vid det här laget.

Frun:

Okej.

Artiom:

Fem tusen personer, så fan heller.

Om de soldater som väljer att fly säger han att "det är vad man får ta och göra, om man får chansen".

Det här är liksom inte den bästa jävla platsen att vara på. (...) Men då kommer de att säga att du är ett (glåpord) som stack därifrån. Det tänker jag för fan inte stå ut med.

Källa: AP:s referat.


"Hur många liv för en bil?"

En soldat vid fronten i Bachmut i januari i år i samtal med sin bror. Några månader senare fick soldaten ledigt för en begravning och valde då att stanna kvar hemma. Han har åtalats.

Det värsta är att det till och med kan finnas barn där (där de skjuter), du vet, säger soldaten.

Hans bror:

Och vad kan du göra åt det? (...) Du har dina order. (...) För mig verkar det självklart att du inte hade åkt dit om det hade varit frivilligt.

Soldaten:

Du vet, det är jag glad för. Och vi gjorde ett så bra jobb att de gav oss en bil. Nackdelen är, du vet: Hur många liv förstördes för den bilens skull?

Brodern:

Inte genom din egen fria vilja.

Soldaten:

Jag är redan så trött.

Brodern:

Det tror jag det. Dags att komma hem. Jag önskar att du hade kunnat komma hem. Inte bara för att du skulle komma hem utan för att allt det här skulle vara över.

Källa: AP:s referat.


"Vi drack upp vattenpölar"

Soldaten Roman talar med en vän i telefon efter två månader i Bachmut, i januari i år:

Vår grupp består av nog starka killar, med hög moral. Sådana killar. Det var första vågen (av mobiliseringen). Man samlade patriotiska killar, som kan det tuffa snacket, som visste vad det innebar att strida. Efter två månader börjar de tappa det. För många av dem bröts psyket ned.

Hans vän:

Ah, jag förstår. Allt dödande såklart.

Roman:

Ja, dödandet sker överallt. En jävla massa lik. Vissa har huggits med kniv, men det är inte min poäng. Psykena bryts inte ned på grund av det. Det här är folk som är yrkesmän, det är vår nationella armé, de här proffsen som kommer till våra ställningar. "Fan heller, det är helt kört här". De vänder och drar.
Alltså: De ersätts, de roteras ut, de får permission. Deras kläder tvättas och stryks. De tvättar sig i badhuset, de har inga problem med mat, inga problem att få vatten. Så är det inte för oss. En gång när det fanns vattenpölar, när det hade regnat, gick det så långt att killarna skopade upp pölarna med händerna och drack upp dem.

Källa: AP:s referat.


"Blir dödade i drivor"

Soldaten Andrej i samtal med sin mamma, efter fyra månader vid frontlinjen strax söder om Bachmut:

Så, våra killar blir dödade i drivor.

Hans mamma:

Utifrån vad jag... (avbryts).

Andrej:

Jag säger det: i drivor, på vår sida. Om en yrkessoldat skadas så skickas han hem. Om en mobiliserad soldat skadas så får han vård, plåstras ihop lite och blir tillsagd att återvända, "Varför i helvete försöker du fly?". Kort sagt: Om du blir sjuk här så får du inte åka hem. De kommer inte att bry sig och du kommer att få dö i den här gropen som du bor i. Du kan inte bli sjuk här.

Mamman:

Bäst att inte bli sjuk då (hon fortsätter ohörbart).

Källa: AP:s referat.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!