Insatsen inleddes i fredags och tog fem dagar inklusive intensiva förhandlingar mellan parterna, Ryssland och Ukraina. Personal från ICRC och FN stod för genomförandet och praktisk problemlösning längs vägen.
Den ukrainska regeringen bistod med ett 50-tal bussar och 15 ambulanser som ICRC och FN eskorterade till byn Bezimenne cirka två mil öster om Mariupol.
Överenskommelsen mellan Ryssland och Ukraina var tydlig om att enbart civila skulle evakueras. Inte stridande som fortfarande gömmer sig i källare, kulvertar och skyddsrum under det pulveriserade stålverket.
Tomma platser
Mellan 130 och 150 personer kunde evakueras. Merparten fördes till den ukrainskkontrollerade staden Zaporizjzja 23 mil nordväst om Mariupol.
– Bussarna gick inte fulla tillbaka, berättar Pascal Hundt på en videosänd pressträff.
Han vet inte hur många civila som lämnades kvar. Men insatsen var tvungen att avbrytas eftersom parterna inte längre kunde ge säkerhetsgarantier i den bräckliga vapenvilan.
– Dussintals av de evakuerade var skadade, men ingen kritiskt. Jag såg en person med en armfraktur. Alla kunde själva gå ombord på bussarna, säger Pascal Hundt.
Han berättar om fruktansvärda omständigheter för de barn, kvinnor och gamla som i veckor sökt skydd i underjorden. Vittnesmålen är hjärtslitande enligt honom:
– Vi gjorde allt för att hjälpa så många som möjligt.
"Vi bad till Gud"
Mat verkar inte ha varit det största problemet. De evakuerade var inte svårt utmärglade trots sina umbäranden.
– Deras största hjälpbehov är säkerhet. Med så många dagar i en bunker är folk svårt traumatiserade och kämpar med dödsskräck, konstaterar Pascal Hundt.
En evakuerad kvinna berättade väl i Zaporizjzja att hon inför varje natt i stålverket var rädd för att aldrig mer vakna upp.
– Ni kan inte föreställa hur skrämmande det är att sitta i ett skyddsrum, i en våt och fuktig källare som hoppar och skakar, säger Jelena Tsybultjenko.
– Vi bad till Gud att robotarna skulle flyga över vårt skydd, för om de träffade skulle det vara slut med oss alla.
Alltför rädda
ICRC hade ingen möjlighet att gå in i ruinerna, prata med de civila och göra behovsbedömningar.
De som följde med kom upp frivilligt. Pascal Hundt tror att många civila är rädda för att lämna skyddet i källarna.
– Jag kan bara anta att det finns kvar civila där nere.
Och inte bara där. Enligt osäkra uppgifter lever ännu runt 100 000 människor i Mariupol. ICRC hoppas kunna utföra fler evakueringar av civila, men det hänger på parternas goda minne.
Enligt Ukrainas biträdande premiärminister Iryna Veresjtjuk förblir omkring 150 civila i stålverkets inre.
Grusat hopp
Läget förvärrades dessutom på tisdagen när Ryssland ökade trycket på de överlevande i stålverket. En större offensiv inleddes med artilleribeskjutning, flygbombningar och soldater på marken.
– Vi är extremt oroliga över det vi har sett i dag av allt mer intensiva strider, säger Pascal Hundt.
Möjligheten till nya evakueringar ser han mörkt på:
– Man kan bara hoppas. Det är upp till parterna att hitta en lösning och vi trycker på så gott det går även om hoppet är nära noll.
Alla evakuerade ville inte följa med från Bezimenne. Men ett hundratal nådde Zaporizjzja, bekräftar FN:s koordinator Osnat Lubriani:
– 101 kvinnor och män, barn och äldre, kunde äntligen lämna bunkrarna under Azovstal och efter två månader åter se dagsljus.
Ytterligare ett 60-tal människor som evakuerats från Mariupolområdet kom på tisdagen till Zaporizjzja.
