Alexander Krolikowski, 39, bor i Visjhhorod, en förort i utkanterna av norra Kiev, blott en halvtimmes promenad från fronten.
Det korta avståndet till trots beskriver han läget som lugnt: El, vatten och internet fungerar, affärer håller öppet några timmar om dagen och det går att få tag i mat. Men i andra delar av Kiev är situationen "helt katastrofal", flikar han in.
Även om det nödvändigaste är i drift just där han befinner sig bryter ljudet av detonationer – krigets ljud – med jämna mellanrum in i tillvaron, som en skarp påminnelse om vad det är som pågår.
"Det är krig"
Han tvekar först att ge TT en intervju. Han vet inte om han har tid. Planen för dagen var att få tag i ett paket med mediciner som försvunnit, men den kullkastas snabbt när han blir kallad att bygga väggblockader.
– Jag är ledsen, men det är krig.
I en tid före de ryska angreppen var han konstnär, numera är han frivillig civil. Det innebär att han hjälper till med allt som behöver göras i en stad som strax ska anfallas av en armé numerärt och materiellt överlägsen de trupper som ska försvara den.
I går var hans jobb att sprida information, i dag att bygga väghinder. Vad som händer i morgon är oklart.
– Jag är ingen byggarbetare, men jag har två händer och jag gör vad jag kan.
"Vansinnigt arga"
Omkring hälften av Kievs befolkning har flytt, däribland hans fru.
– Hon är en självständig person och jag respekterar hennes beslut.
Men mellan dem som stannat kvar är sammanhållningen stark, säger han.
– Folk är vansinnigt arga och ilskan är rättfärdigad, de ser liken längs gatorna. Alla är emot Ryssland, till och med folk som inte var emot tidigare. Om ryssarna kommer till Kiev kommer alla att göra motstånd, säger han och tillägger att han undrar vad Kreml egentligen tänkt sig.
– Ska de tillsätta en ny president? Det är omöjligt för då måste de först döda alla människor här.
"Vårt land"
Många civila erbjuds nu vapenträning och för den som vill är det fritt fram att kvittera ut en automatkarbin. Vid frågan om han själv skulle vara villig att ta vapen i hand för att försvara sitt land dröjer han på svaret. Alexander Krolikowski är inte soldat, han har aldrig hållit i ett gevär – han har aldrig ens ägnat sig åt krigsdatorspel.
– Jag är en fredlig person, men kanske skulle jag göra det om det krävdes, jag kanske kan lära mig? Det är svår sak för mig.
När det gäller framtiden, hur det kommer att bli de närmaste dagarna, veckorna, är han oviss. Men en sak är glasklar.
– Vi måste fortsätta att resa motstånd. Det här är vårt land, vi kan inte bara ge bort det till ockupanterna.