De är unga som gamla, män som kvinnor. Vissa kroppar är vanställda värre än det går att föreställa sig efter att ha ruttnat, begravda i veckor. Andra bär spår av tortyr, splitterskador eller skjutvapenvåld.
Vissa har varit döda sedan ockupationens början, andra har grävts upp ur provisoriska gravar. Och de senaste veckorna har liken kommit i hundratal till det lilla bårhuset i Butja, en anläggning underdimensionerad för ett sådant inflöde – både vad gäller personal och plats att förvara de döda.
Kievbon Alexander Krolikowski, 39, uppskattar att han tillsammans med två andra volontärkollegor under tre veckor de hjälpt till hanterat omkring 300 kroppar.
– De första två dagarna var det fruktansvärt. Jag hade inte sett så värst många döda innan, inte heller torterade eller mördade människor, säger han, och berättar om gamla tanter som avrättats med salvor av automateld, och om liket efter en man som fått bägge ögonen utbrända.
– Vissa kroppar kommer utan huvuden. Jag kan inte föreställa mig vad de råkat ut för. Jag är inte rättsläkare och jag föredrar också att inte fundera över vad som hänt dem.
Han beskriver själva arbetet som fysiskt tungt, rå logistik, men med fruktansvärd lukt och hemska syner.
– Vi jobbar med nummer, vi vet inte deras namn och det kanske är till det bättre. Det är oavsett för mycket för volontärernas psyken.
Frivilligarbete
Alexander Krolikowski bestämde sig tidigt i kriget för att ansluta sig till vapenfri frivilligtjänstgöring.
– Jag är ingen byggarbetare, men jag har två händer och jag gör vad jag kan, sade han då, när TT intervjuade honom drygt en vecka efter krigsutbrottet.
I det läget handlade det om att bygga barrikader, väghinder och att koordinera transporter i syfte att försvåra för vad man trodde skulle bli en storskalig offensiv mot huvudstaden. Föga anade han att hans händer skulle få fullt upp med att bära lik.
Massakrer pågick redan i småstäderna Butja, Borodjanka och på andra platser runt om i landet. Men det kände omvärlden inte till.
Volontärarbetet handlar i huvudsak om att tömma de lastbilsflak med kvarlevor som med jämna mellanrum kommer in till bårhuset. Detta för att assistera bårhusläkaren som identifierar liken, samtidigt som ukrainsk och fransk polis dokumenterar krigsbrotten. Därefter katalogiseras liken och läggs i frysen. Bårhusets egen räcker inte till, en mobil frys har fått köras dit.
– Vi bad om att få ytterligare en, men det gick inte, då hade inte lastbilarna kunnat komma fram, säger han och berättar att extrafrysen i perioder varit så full att de tvingats stapla liken i höga travar och endast lämnat smala gångar mellan dem för kunna ta sig fram där inne.
Lukten av lik
Efter arbetsdagen är det raka vägen hem till duschen som gäller.
– Det är väldigt viktigt att tvätta sig och byta om. Lukten är för hemsk.
Första veckan hade han hallucinationer, odören stack i näsan också efter att han bytt kläder. Alexander bekräftar att lukten av lik är som så ofta beskriven: lite söt.
– Men den är inte speciellt trevlig.
Hallucinationerna kom också i form av ljud om kvällarna när stillheten lagt sig. Små prassel i hörnen hemma i lägenheten i norra utkanterna av Kiev. De dödas krafsningar.
– Jag är inte religiös eller så, och jag vet att det här inte är verkligt. Men jag känner ändå ett lugn, för de döda jag hanterar är inga mördare eller våldtäktsmän. De är helt vanliga oskyldiga människor som dödades när de var ute och gick på gatorna, eller tillfångatogs av soldater, torterades och sköts.
– Jag känner en stor respekt för de här människorna, de dog helt utan anledning. Jag försöker att ge dem något ur hjärtat. Jag kan inte återuppväcka dem och jag kan inte påskynda någon återförening med deras anhöriga, säger han och fortsätter:
– Häromdagen stod jag i frysen och talade till de döda, jag sade: "Mina vänner, jag har tyvärr inga goda nyheter att delge er, men jag har åtminstone nya vita liksäckar med mig – moderiktiga – som jag kan byta ut era gamla mot. Det är i alla fall något".
Återlämning
Nyligen kom ytterligare en sändning med 30 kroppar. Men på det lilla bårhuset hoppas man nu på att det ska vara den sista. För Alexanders del har arbetet mer och mer börjat skifta mot en annan typ av logistik: Att återlämna de döda till deras familjer.
Det är svåra stunder när de anhöriga dyker upp vid bårhuset.
– Varje möte är unikt. Vissa gråter, andra står med stenansikten och håller sina känslor inom sig, säger han, och berättar att det inte är ovanligt att de vill erbjuda volontärerna pengar för att de tagit hand om deras nära.
– Vi försöker att förhålla oss ödmjukt. Vi säger "spar era pengar, ni behöver dem". Begravningar är väldigt dyra just nu.