– Vi hörde explosionerna. Men alla försökte fly samtidigt så trafiken korkade igen vägarna, säger han och berättar att de kom iväg först efter lunch.
– Lyckligtvis sköt de då ännu inte på civila.
Färden gick till Tjernivtsi, en stad med en befolkningsstorlek jämförbar med Malmö, nära gränsen mot Rumänien i södra Ukraina. Här kunde hans svåger hjälpa dem att hyra lägenhet och livet som internflykting tog fart.
Oleksij Zadoienko beskriver en vardag i stark kontrast mot söndertrasade städer där människor hukar under jord undan de ryska angreppen. De bor bra, har rinnande vatten och sophämtningen fungerar. Äldsta sonen Andrij, 12, har börjat i ny skola och lönen från advokatfirman kommer fortfarande in på kontot.
– Men jag vet inte hur länge det varar. Just nu behöver människor annan hjälp än juridisk rådgivning.
Dubbelt så många internflyktingar
Omkring 3,2 miljoner ukrainare har flytt till angränsande EU-länder. Men fler än dubbelt så många befinner sig, liksom Oleksij Zadoienko och hans familj, på flykt inne i Ukraina, enligt FN.
Familjen ingick i den första av tre flyktingvågor och för de som kommer till Tjernivtsi nu börjar det blir svårt att få tag i bostad. I krigets början reagerade människor i Tjernivtsi i panik och flydde själva, butiks- och nöjesliv stängde ner. Men stämningen har sedan dess successivt blivit lugnare och efter att det tre veckor långa alkoholförbudet nu slopats dricker folk åter öl på barerna.
– Det är lite konstigt att se. Men kanske är det en normal reaktion, att människor behöver känna att något är normalt.
Och frågan är vad som nu kan anses normalt, och vad en person som Oleksij kan ta sig för. Han har inte gjort lumpen. Av militären har han fått höra att det möjligen kan bli aktuellt med tjänstgöring längre fram i konflikten, men i nuläget bemannar de med erfarna soldater.
– Om jag måste slåss så gör jag det, det är inget att snacka om. Men jag behöver utbildas innan jag rör mig mot fronten.
Oro för långdraget krig
I stället ägnar han sig, som många andra ukrainare, åt civil frivilligverksamhet. De samlar in pengar och köper utrustning genom vänner ute i Europa. I går gick en hjälpsändning iväg med tåg till den krigsdrabbade staden Charkiv i nordost.
Samtidigt som livet rent motoriskt fungerar maler de djupare existentiella frågorna under ytan. Vad händer om striderna flyttar närmare, eller om konflikten blir utdragen?
– Vi oroar oss för att kriget just börjat, säger Oleksij Zadoienko och understryker att om Ryssland tillåts fortsätta som nu kommer hela Ukraina i sinom tid att ligga i ruiner och han förstår vad det innebär.
– Det blir illa: Inga jobb, ingen mat, bara flyktingar. Allt kommer att bäras upp av hjälporganisationer som Röda korset.
"Visa att vi lever"
En signal att fortsätta fly vore om ryssarna plötsligt rycker närmare Tjernivtsi eller om bomber börjar falla också här. Men vart? Att fly till ett annat land skulle innebära att han behöver sätta sig i skolbänken igen och börja om från början. Han är visserligen advokat, anställd vid ett av landets största juristbolag, men jobbar utifrån ukrainsk lagstiftning. Samtidigt är flykt för egen del i princip omöjligt, eftersom alla män mellan 18 och 60 år måste stanna för att försvara landet.
– Vad jag kan göra är att flytta min familj i säkerhet.
De svåraste frågorna just nu inbegriper framtiden. Även om kriget tar slut inom överskådlig tid så kommer landets ekonomi att ligga i ruiner; infrastruktur och fabriker är förstörda.
– Ingen vet hur länge det här kommer att pågå. Vad som återstår vet vi inte.
Oleksij Zadoienko fyllde 37 härom veckan. Firandet var stilla, familjen gick på ett närbeläget café, för nu är "inte tid att fira", förklarar han.
Men påsken närmar sig, en stor högtid för ukrainarna.
– Den blir viktigt att fira. Vi måste visa fienden att vi klarar av det här. Vi måste visa att vi är människor, att vi lever.