I fem år har Gunnebo varit deras hem, men Rana är uppväxt i Homs, som är Syriens tredje största stad. Kontrasterna är många, kulturen, klimatet och bara det att komma från en miljonstad till en liten ort.

Vad har varit det svåraste sedan ni kom hit?

– Språket! Det tar tid. Barnen började skolan och har lärt sig snabbt, men det blir svårare och svårare ju äldre man blir.

Artikelbild

| Barnen lånar alltid hem böcker både på svenska och arabiska, på så sätt kan hela familjen läsa och lära sig tillsammans.

Rana berättar hur hon och hennes man Ahmed i början satt och kämpade med att förstå alla brev som kom, från olika myndigheter, räkningar.

– Och att boka en tågbiljett eller vad som helst. Man måste förstå språket.

Här tror Rana att hon har nytta av att hon tidigare har studerat mycket. I Syrien arbetade hon som lärare i engelska för grundskolan och hon älskade att studera. Så mycket att hon till och med gick gymnasiet två gånger. I Syrien finns det två inriktningar, en naturvetenskaplig och en humanistisk och Rana såg till att hon fick gå båda.

Äldste sonen Hamzah, som är 11 år, berättar att hans mamma nästan varje månad fick ha på sig det speciella märket som visade att man varit bäst på månadens prov.

Artikelbild

| Rana Murad tillsammans med sin äldste son Hamzah. Att han skulle få gå i en bra skola var största anledningen till att de valde Sverige när de flydde från krigets Syrien.

– Den eleven som hade alla rätt fick det och det var oftast mamma, säger han.

– Hon älskar verkligen att studera.

Artikelbild

| Rana bjuder på halawet al jaben (kan också skrivas el jibn), en sorts söta kakor gjorda på ost och dekorerade med pistagenötter.

Det var också det som gjorde att familjen sökte sig till Sverige. Rana hade läst om att den svenska skolan var bra och det hon vill mest av allt är att ge sina barn möjligheten till den allra bästa utbildningen.

För att lära sig svenska så fort som möjligt tittar de ofta på barn-tv med text på och när barnen lånar böcker på biblioteket lånar de alltid och läser på både arabiska och svenska.

Artikelbild

När familjen lämnade Syrien på grund av kriget flydde de först till Egypten. Men här fick de bara ett tillfälligt uppehållstillstånd på ett år och Hamzah fick inte lov att börja skolan. När året i Egypten var slut var de egentligen tvungna att återvända till Syrien. Men det var 2013 och kriget rasade som värst.

– Det var havet eller kriget. Det fanns inget annat val, vi valde havet, säger Rana.

– Barnen var små då och vi fick byta från båt till båt. Vi visste inte hur farligt det skulle bli. Det var svårt.

Till slut blev de avsläppta av människosmugglarna i Malmö med orden: ”Det här är Sverige”. Men de hade egentligen ingen aning om var de var.

Efter en tid i Malmö kom de till ett asylboende utanför Gunnebo och när de fick uppehållstillstånd kunde de flytta in i en lägenhet här.

– Vi trivs jättebra. Människorna är jättesnälla och alla hälsar när vi går med barnen till skolan och förskolan. Och naturen är jättefin.

Något som däremot varit svårt är att behöva lämna föräldrarna i Syrien. Nu under jullovet kunde Rana, för första gången sedan familjen flydde, åka för att träffa sin mamma och pappa. Tyvärr kunde inte resten av familjen följa med.

– Jag åkte från Stockholm till Istanbul och så träffades vi i en stad i norra Iran dit min bror hade tagit med dem. Åh, de har blivit så gamla sedan jag lämnade dem, säger Rana sorgset.

– Men det är i alla fall lugnare i Homs nu, så jag behöver inte oroa mig lika mycket.

Förutom föräldrarna har hon en bror och två systrar kvar i Syrien. Två systrar jobbar som lärare i engelska i Förenade Arabemiraten, en syster bor i Österrike och en bror i Nordnorge, i Mo i Rana.

– Vi var och hälsade på honom i somras och han skojade om att det var min stad, skrattar Rana.

– Det var jättefint, med solen som skiner vid midnatt och naturen var jättevacker.

Både Rana och hennes man studerar just nu. Ahmed är kock och läser för att få alla intyg som behövs. Rana läser på Gamleby folkhögskola. Efter studierna planerar hon att gå en kompletterande utbildning i Linköping, för att så småningom kunna arbeta som lärare igen.

– Det är mitt mål.