Martina Sinai är narkosläkare på Västerviks sjukhus. Till vardags är hon verksam på flera olika avdelningar – och nu har ytterligare en enhet lagts till: Intensivvårdsavdelningen för covid-19.
– Vi roterar fortfarande runt mellan avdelningarna, det är för tungt att bara vara på covid-IVA. Det är rätt energikrävande att jobba i all skyddsutrustning, säger hon.
Martina Sinai konstaterar att Region Kalmar fortfarande ligger relativ långt efter andra delar av landet. När de första konstaterade fallen av viruset började dyka upp i Sverige började Martina och hennes kollegor förstå vad som var på gång.
– Vi gick ganska länge och bara väntade på att det skulle slå till på något sätt. Vi hann hämta in ganska mycket information. Vi letade klipp, filmer, vetenskapliga artiklar – egentligen allt som vi kunde komma över.
– På en och en halv vecka byggde vi en helt ny intensivvårdsavdelning som klarade av att ta tre gånger så många patienter som vi normalt tar.
På avdelningen hamnar de riktigt sjuka patienterna som behöver hjälp med andningen, och där det inte räcker med bara syrgas. Från regionen fick man beskedet att avdelningen skulle kunna ta emot 12 patienter. Hittills har det aldrig varit fullbelagt och både personal och material har räckt till.
– 12 patienter skulle vi i ett nödläge klara av. Men det skulle vara svårt att få personalen att räcka till. Nu ser vår kurva ut att bli mycket flackare så vi kommer nog aldrig att hamna i det skedet.
Att behandlas med respirator är en stor påverkan på kroppen. När man vaknar upp kan man bli förvirrad och inte riktigt förstå vad som händer. När all sjukvårdspersonal dessutom är klädd i full skyddsutrustning blir det extra påfrestande.
– Att ligga i respirator är ingen semesterresa. När patienterna vaknar upp står en massa rymdmänniskor runt omkring som de inte riktigt får grepp om.
Det som skiljer sig allra mest från det normala är enligt Martina Sinai skyddsutrustningen och att de inte kan ha samma kontakt med de anhöriga som vanligtvis. Hon och kollegorna är vana vid att jobba nära svårt sjuka patienter, men i vanliga fall finns de anhöriga nästan alltid på plats.
– Men så kan vi inte jobba nu. Det är tyngre när man inte kan ha den direkta kontakten med de anhöriga, för det är viktigt när någon är svårt sjuk. Man åker in till sjukhuset med någon som har feber och hosta, och sedan ser man dem inte igen på några veckor. Även om de får muntliga rapporter är det svårt när man inte kan vara där och se och förstå.
