Det var nästan utsålt den sista festivalkvällen och stämningen var hög. Endast himlen var högre då publiken sjöng med i kända låtar och åt utav sina picknickar. All involverad personal, kommunen och sponsorer tackades av Calle Åstrand som sedan hälsade det gamla välkända nyhetsankaret och kvällens programvärd Claes Elfsberg välkommen.
Avskalad humor togs emot direkt
Elona Planman var först ut som artist. Hon är öppen och rakt på, och visade sig vara en perfekt öppning av lördagskvällen. Med sin musik, slående humor och charm förförde hon publiken med sina världsreflekterande texter. "Vi låtsas som vi inget förstår" sjöng hon angående våld vi för mot varandra, vapen i världen och piller som påstås ska göra oss glada. Hon avslutade med en galet vriden bananlåt, och publiken föll i skratt.
Därefter kommer Ola Aurell in och fyller på med mer humor och ordvrängande texter till en varmt välkomnande publik. De vet vem han är, och gillar det. Han framför sina låtar genom matbutikernas olika varianter och klimat och avslutar med en sång om sex. I den nämns allt, fast med långa synonymmeningar.
Cajsa-Stina Åkerström har en säker och djup röst som lägger sig som ett mjukt bomullstäcke över alla. Det är lätt att sjunka in och stillhet och eftertanke då både nya och gamla visor framförs. Den som ändå berör mest är "Jag ger dig min morgon" av Fred Åkerström, och precis som Claes Elfsberg sa: Vilken hjärteförstorare det är!
Två unga band förmedlar tydligt visans kraft
Folkrockmusik blandad med blues och pop. Så beskrivs Bröderna Dimpkers musik, som bjöd på härliga upptempo låtar. De lyckas som vanligt få med sig publiken som gillar "sina" hemkillar, i en härlig energi genom stämsång, gitarrer, bastrumma och munspel. Gästade dem gjorde även Idolartisten från 2014, Mollie Lindén, som lade till sin enorma scenglädje och sång.
Timo Räisänen kom för att tolka en del av Ted Gärdestads låtskatt. Han gör det genom sin uppdaterade version av människans lidelse och glädje, från Ted till Timo. Båda artister med förmågan att underhålla. Timo Räisänen förmedlar brilliant musikalisk känsla, skämtar, tar selfies på publiken och faller själv i tårar då han sjunger "För kärlekens skull". Ruinen dallrade en aning av ett uppträdande som lämnade få oberörda.
Sist ut på scenen så byter visan lite skepnad och blandas med opera ackompanjerat av klassiskt dragspel. Det var Loa Falkman och Bengan Jansson som delade med sig av sin tydliga passion till musiken. Med en stolthet och stark scennärvaro bjöd de på en stark avslutning av kvällen.
Visan lever vidare
Under vishelgen delades även stipendiumet till minne av Hansi Schwarz ut. Det gick till Johanna Aveskogh "med en röst som smeker, viskar och ryter ". Sammanfattningsvis upplevdes himlen oskyldigt blå alla dagar denna vecka, även om den ibland var grå, från en mycket fin Visfestival.