Det är torsdag och Psykiatriska museet har precis öppnat för dagen. Medlemmar i Psykiatriska museets stödförening är på plats och förbereder för att ta emot dagens besökare. Det är stödföreningen som ideellt ansvarar för verksamheten. Alla har de ett förflutet som anställda på S:ta Gertruds sjukhus. Strax innanför entrén finns en stor överblickskarta som visar hur Gertrudsvik såg ut förr. Stanley Ahl, som är en av de engagerade i föreningen, berättar att huset som vi befinner oss i är den enda bygganden som är intakt sedan 1912, samma år som Västerviks Hospital öppnade. Sjukhuset bytte senare namn till S:ta Gertruds sjukhus.
Anläggningen låg naturskönt men isolerat utefter Gamlebyviken. Hit kom patienter från i stort sett hela landet. Som mest hade sjukhuset cirka 1 400 patienter och 900 anställda, och de flesta bodde i området. Sjukhuset var i stort sett självförsörjande. Patienter deltog i trädgårdsarbete, skogsarbete samt i många andra sysslor. Det fanns också en arbetssal för kvinnliga patienter där många av sjukhusets textilier och kläder syddes.
- Det var en stad i staden, säger Stanley Ahl.
Stanley Ahl började som skötare på sjukhuset på 50-talets mitt. För honom var det ingen främmande miljö, tvärt om. Hans föräldrar arbetade på sjukhuset och Stanley fick ofta följa med.
- Jag var kanske sex, sju år när jag följde med till sjukhuset första gången. Jag kände patienterna när jag började jobba. Det var fina människor, en del var bara lite mer kluriga än andra, säger han.
De får minnet att leva vidare
En gång i tiden var det Västerviks största arbetsplats. Kvar i dag finns ett museum, med föremål, fotografier och återskapade miljöer. Och en förening som brinner för att berätta historien, om och om igen.
- Varje patient som kom som inte hade skor fick ett par skor när de kom hit. Då fick man sätta foten i en bok, ritade av en mall och sedan gjorde skomakeriet skor till patienten, berättar Stanley Ahl.
Foto:
Så jobbar vi med nyheter