Den kvinna som vår tidning möter upp vill i artikeln vara anonym och kallar sig för Smulan. Hon känner sig överkörd, utanför samhället och mindre värd i arbetsmarknadens ögon, och menar att politikerna inte gör tillräckligt för att hjälpa alla de barn, ungdomar och vuxna som har någon form av psykiskt/neuropsykiatriskt funktionshinder.
– På arbetsförmedlingen lyssnar de inte på vad jag vill arbeta med, vad jag har för kunskap eller arbetslivserfarenhet, säger Smulan. Man blir inte respekterad och de kör över mig. Man får stå utanför i stället för att de öppnar upp dörrarna till att ens försöka ge mig ett arbete och se möjligheterna bakom en diagnos och vad som kan passa mig.
"Även vi är olika individer"
Smulan har Asperger syndrom och då är man normal- eller högbegåvad. Det finns inte tillräckligt med kunskap om målgruppen för dessa typer av funktionshinder och andra menar hon.
– På Arbetsförmedlingen har de svårt med bemötande, de har tabun, fördomar och förutfattade meningar om hur man är, och förstår inte att även vi är olika individer. Allt det här har lett till utanförskap på arbetsmarknaden, inom skolvärlden och tidigare delvis inom socialtjänsten. Jag har varit mycket ledsen, haft ångest och även självmordstankar.
Många befinner sig i liknande situationer som Smulan menar hon, och ännu värre. Förutom funktionshindret Asperger kan det handla om ADHD, ADD, autism, tvångssyndrom eller tourettes syndrom.
– Jag lider med andra i liknande situation som mig. Jag kräver att regeringen och våra kommunala politiker satsar mer på resurser för den här målgruppen. De måste sluta köra över oss. Man får kämpa så mycket för att visa vad man kan, och de kastar bort vår kompetens.
Smulan är påtagligt berörd, och ledsen över situationen. Hon menar att man i stället skulle kunna minska på psykisk ohälsa genom mer kunskap och rätt bemötande.
– Vi människor vill ju känna oss behövda, men när de sparkar undan benen på oss gång på gång, tappar man så mycket energi. Jag har aldrig varit med om så mycket motgångar som det senaste året hos Arbetsförmedlingen, och får en känsla av att de inte vill få ut mig i arbetslivet. Min högsta önskan är att vara självförsörjande, med de vill att jag ska förtidspensionera mig.
– Det känns som om det är mitt fel att jag har Asperger. Alla ska vara "normala" och inte avvika i samhället. Men jag är ansvarstagande, plikttrogen, vill lära mig nya saker och har en hunger efter att få ett jobb. Man känner sig maktlös att inte få förvalta det man kan.
Vad kan förändras?
Det finns en ganska klar bild över vad som behöver göras enligt Smulan.
– Politikerna måste kontinuerligt öka kompetensen till all skolpersonal, öka lärartätheten och tillgodose möjligheten till mindre klasser. All personal på arbetsförmedlingen behöver kontinuerlig utbildning för att kunna ge rätt stöd, samt de som de samarbetar med. Det måste också bli enklare för arbetsgivare att anställa människor med psykiska funktionshinder, så även de behöver mer kunskap. Många är rädda att anställa, bara för att de inte har rätt kunskap.
– Som det är nu slösar samhället pengar och kompetenser. Det är oacceptabelt.