– Det här är en fråga där ingen vill ta ansvar. Alla bollar den mellan sig, säger Peter Springfeldt.
Han förklarar varför han inte tycker att platsen är kyrkans ansvar.
– Det pågår ingen begravningsverksamhet. Den senaste begravningen ägde rum 1967. Det är ett fornminne. Det finns ingen dokumentation av vilka som är begravda, och var de ligger.
Peter Springfeldt friskriver ytterligare en aktör från ansvar för att den här situationen har uppstått: Fastighetsbolaget Gertrudsvik AB.
– De skulle inte ha kunnat bli ägare till platsen, men det var myndigheternas sak att vara uppmärksamma: Länsstyrelsen, landstinget och kommunen.
I korrespondens med länsstyrelserna i Östergötland och Kalmar har Springfeldt lagt ett förslag till hur man skulle kunna hägna in platsen, uppföra en minnestavla och kanske låta betande djur hålla efter gräsväxten.
– Jag tycker att ansvaret ligger hos länsstyrelsen, och skulle vilja se en reaktion därifrån.
Länsstyrelsen i Kalmar har i en skrivelse från 2016 avfärdat att platsen skulle kunna bli ett forminne. Det har inte gått tillräckligt lång tid sedan den slutade att användas.
Det vi ser i dag av begravningsplatsen är delvis en efterhandskonstruktion. Under en period efter mentalsjukhusets nedläggning växte platsen igen. I mitten av 80-talet gjorde Svenska kyrkans parkpersonal en uppröjning på uppdrag av markägaren landstinget. Då samlades gravstenar till ett mindre område. Enligt uppgift från flera håll har begravningsplatsen varit större än den yta man ser i dag.
Under arbetet fick kyrkans personal höra att många gravstenar försvunnit genom åren. Patienternas gravstenar var ofta små och oansenliga, och kunde till exempel användas som bojsänken.
Varför var inte det här en kyrkogård under kyrkans ansvar från start? Det här var människor som begravdes efter en ceremoni i en kristen gudstjänstlokal.
Något svar finns inte i dag, 100 år efter att verksamheten startade, men Peter Springfeldt och kollegan Göran Svensson har några gissningar.
– Det kan vara en fråga om skam, säger Peter Springfeldt.
På många av de små gravstenar som tillhörde patienterna har inte fullständiga namn eller hemorten skrivits ut.
Ett annat skäl var att sjukhuset var vant vid att sköta sig självt.
– Kyrkogården sköttes av sjukhusets egna anställda tillsammans med patienter, säger Göran Svensson.
Peter Springfeldt säger att kyrkan gärna vill vara med på ett område. Just nu pågår ett projekt där besökare på kyrkogårdar ska kunna få mer information om intressanta människor som vilar på kyrkogården via en mobilapp. Inledningsvis kommer appen att rikta in sig på Gamla kyrkogården i Västervik. När tjänsten utvecklas ser han gärna att man ska kunna få information om begravningsplatsen på Gertrudsvik.
– Det är viktigt att de här människorna inte glöms bort, säger han.