Min farfars farfar föddes i Dockrödsle 1780, berättar Eskil. Gården löd under Sundsholm, där riksdagsmannen Emil Key huserade. 1887 köptes gården av min farfars far efter att dåvarande ägaren Emil Key hade satts i konkurs. Dockrödsle har sedan i stort sett brukats av vår släkt ända från mitten av 1700-talet.
I arrendekontraktet mellan Dockrödsle och Sundsholm stod bland annat att vissa dagsverken skulle "utföras av en riktig karl", fortsätter Eskil. Farfars far skickade en kraftig, sjuttonårig dräng. Emil Key lät skickada hem honom igen eftersom han "inte var en fullgod karl" och menade att de skulle skicka en vuxen istället. Men farfars far gav sig inte, utan sade till pojken att gå dit nästa dag och tillade att om "Keyen" hotade med kryckan skulle han ta den, bryta sönder den över knät och komma hem.
Följande dag blev kontraktet uppsagt och familjen tvingades flytta från gården. Händelsen inträffade 1858, men familjen kom tillbaka 1887 när de köpte gården efter konkursen.
Strömbo
Eskil föddes 1927 på arrendegården Strömbo, under Sundsholm. Han växte upp i det av fadern samma år byggda bostadshuset på gården som yngst av sex barn till Carl och Teresia Johansson. Från början var Strömbo ett torp under Sundsholm.
Ett av Eskils minnen från barnaåren var när bron vid Botorpsström byggdes på med ett tjockt betonglager i början av 1930-talet i samband med det då nya vägbygget.
Min far hade lastbilsåkeri, berättar Eskil, och efter mycket tjat fick jag följa med för att kunna se arbetet på nära håll.
Trots att han var liten, ville Eskil ändå hjälpa till och till slut fick han vattna betongen mot en krona om dagen. Det blev ett tungt arbete för den lille pojken. Vattnet fick hämtas med spannar från strömmen under bron för att sedan bäras uppför slänten. När det började skymma, kände han rädslan komma krypande. Arbetarna hade nämligen skrämt upp honom med att en käring hade murats in i bron som skyddshelgon, vilket gav Eskil otäcka rysningar.
Skolåren
Skolor fanns i de flesta byar på den tiden och för Eskils del blev det skolan i Sundsholm, två och en halv kilometer från hemmet.
Efter sjunde skolåret fortsatte Eskil på fortsättningsskolan i Gladhammar där han läste lantbruk. Det var nu första gången han gick tillsammans med industribarn från Gunnebo, barn som var "helt annorlunda mot oss", säger Eskil och skrattar.
En stor händelse i Strömbos historia var julen 1951, berättar Eskil. Det var då vi fick elektricitet till gården. Tidigare, speciellt under krigsåren, fick vi använda karbid och vi hade också en mindre tillgång till fotogen. Inne värmde nio kakelugnar upp huset.
När vi skulle bada fick mor värma vatten i köket och bära det nedför den långa trappan till källaren. När jag var tre år hände det som inte fick hända. Trots att jag inte fick gå själv i den branta trappan, så följde jag efter min mor. Ovetandes om detta hade hon ställt grytan med kokhett vatten på golvet nedanför trappan för att kunna öppna en dörr. Givetvis föll jag rakt i karet, blev svårt brännskadad och fick vårdas på sjukhus.
Fortfarande har jag ärr på kroppen efter detta, säger Eskil.
Torghandel
På Strömbo fanns mjölkkor, grisar, höns och hästar. Eskils mor odlade grönsaker på gården och tillsammans med slaktade tuppar, ägg och potatis sålde hon detta på torget i Västervik. Ibland fraktades varorna med mejeribilen, varefter modern tog bussen in till stan.
Något han gärna berättar om är när modern skulle frakta mjölk till mejeriet i Sundsholm. Under vårbruket var dragdjuren upptagna, men på gården fanns en tam tjur som gick att använda likt en oxe. Men en gång höll det på att sluta i ren förskräckelse när de mötte brunstiga kor...
Musik, teater och kärlek
Sång och musik har alltid varit Eskils stora intresse. Redan under skolåren lärde han sig spela piano, men dragspelet hägrade. I drängkammaren fanns ett dragspel han tjuvtränade på och på 1940-talet köpte mamman honom ett dragspel, som Eskil använde i många år och spelade till dans vid olika fester. En av de första spelningarna var på Sundsholm, där han spelade fram till klockan fyra på morgonen. Ersättningen blev hela 100 kr från disponent Nilsson.
Teater genom SLU (Svenska Landsbygdens ungdomsförbund) var ett annat intresse. På Fårhults festplats spelade han år 1949 farsen "Kärlek och nämndemansval". Motspelerska var Irma Johansson från Skinnaremåla i Västrum. Kärleken spirade snart dem emellan och 1956 blev de äkta makar.
Eftersom Eskil alltid tyckt om att sjunga tog prästen år 1943 med honom till kyrkokören inför valborgsmässofirandet i Gladhammar. Han blev sedan kören trogen ända tills den nyligen lades ner. Även hustrun Irma blev trogen körmedlem.
Makarna bodde i Strömbo fram till 1964 då de köpte gården Ödemåla, som de brukade till 1989.
Mångårig kyrkvärd
Kyrkan har alltid betytt mycket för Eskil. Från 1982 till 2011 fungerade han som kyrkvärd i Gladhammar. Han har även varit kyrkovaktmästare och suttit med i kyrkofullmäktige.
Makarna fick under åren tre barn, Ann-Britt, Helen och Anders. År 1989 tog sonen med sambon Annika över Ödemåla och Eskil och Irma flyttade till villa i Verkebäck.
Eskil och Irma levde ett strävsamt och innehållsrikt liv, mycket tack vare sina utåtriktade intressen. När sedan Eskil, efter hustruns bortgång, blev ensam, fortsatte han ändå hålla kontakten med såväl nära och kära som sina intressen och tycker sig haft ett mycket rikt liv.
Jag tror inte att någon generation i framtiden kommer att vara med om så stora samhällsförändringar som vi har upplevt, avslutar Eskil.