Det var ingen i Odensvi som hade hört talas om namnet Åsa.
– Var det verkligen ett namn, var det många som undrade, säger Åsa F Jägerhorn.
I tio år fick hon heta "Åsagåsa" för hon var döpt så konstigt. Men när hon var elva år fick hon och hennes syster flytta hemifrån, in till Västervik för att gå i skolan och de blev inackorderade i Johannesdal. Där var namnet inte lika okänt.
Intresserad lärare
Under studierna i Västervik visade Åsa prov på att vara duktig i teckning.
– För första gången fick jag beröm av en lärare som kontaktade mina föräldrar och sa att jag var begåvad. Det var ett uttalande som förvånade dem mycket.
Det var teckningsläraren Lars Frosterud som gav henne så mycket beröm.
När Åsa var 17 år började hon läsa på Konstfack i Stockholm. Hennes lärare från studietiden i Västervik, såg till att hon hade det bra genom att göra regelbundna besök i huvudstaden.
– Han var elva år äldre än jag och mina föräldrar tyckte att det var bra att han engagerade sig i mina studier i Stockholm. En äldre man som såg till sin adept var mycket välkommet. Men de visste inte om att vi var ett par, det var hemligt.
Efter fem år på Konstfack gifte hon sig med Lars Frosterud, dagen efter examen.
Författare
Efter bröllopet med "Frosse" köpte de huset på Båtsmansgatan 4.
– Det var först då jag insåg att "Frosse" var aktiv i de flesta föreningarna i Västervik. Det var en rolig tid, men efter tio år med mycket människor i huset orkade jag inte med att hitta ytterligare en människa i badkaret, så jag tog barnen och gav mig av.
Det var under tiden som ensamstående mamma som Åsa började berätta och skriva om sin uppväxt i Odensvi.
Det resulterade i barnboken "Speckes ungar". Det var 40 år sedan och Åsas tredje jubileum.
– Boken handlade om min och min systers uppväxt i Odensvi och "Specke" var min pappa som var förvaltare på Odensviholm.
Det skulle dröja nästan 20 år tills hon skrev nästa bok, Förtjust i Tjust, som bestod av ett antal berättelser om Tjustbygden.
– Min syster gick bort hösten 1994. Hon fick cancer i bukspottskörteln och dog två månader efter det hon fått sin diagnos.
Åsa tog dödsbeskedet mycket hårt. Hon trodde att hon själv snart också skulle dö.
– Jag ville verkligen göra något avtryck i historien och gav ut den boken.
Sedan dess har Åsa gett ut fem böcker till och kan nu både kalla sig för konstnär och författare.
Underverk i sten
Åsa tycker mycket om att resa och hon tycker mycket om byggnadsverk i sten. Hon vill gärna se de sju underverken i sten. Fyra av dem har hon sett, Egyptens pyramider, Mexikos pyramider, det nya biblioteket i Alexandria och Inkariket i Peru.
– Jag vill gärna se stenstaden i Petra som ligger i Jordanien och Kinesiska muren. Det sjunde stenmonumentet är stenstoderna på Påskön, har jag nog inte möjlighet att se, så det får vara.
Nu fyller Åsa snart 75 år och hennes liv är fortfarande strukturerat.
– Jag måste ha ett mål varje dag, annars tänker man bara på sin krämpor.
Om du får välja ett minne ur ditt liv, vad skulle det vara?
– Det skulle vara den gångna sommaren. Då alla mina barn och barnbarn var på sommarhuset i Odensvi. Vi renoverade huset, fiskade kräftor och hade mycket festligheter.