Familjehem - en viktig väg till trygghet

Bilden på Anna är härlig. Inte bara för att den visar en fyraåring som förundrat tittar på nykläckta kycklingar, utan för att just den här lilla flickan var ett helt annat barn för ett år sedan. Innesluten, tyst och utan tilltro till vuxenvärlden.

- Att få vara nära djur och natur har en fantastiskt läkande kraft, säger Pernilla Strid. Men det är otroligt jobbigt att skiljas från ett familjehemsplacerat litet barn.

Pernilla Strid vet vad hon talar om. Hon har under en stor del av sitt liv jobbat med ungdomar som på olika sätt varit i behov av hjälp och stöd. Det började med ett HVB-hem (hem för vård eller boende), och fortsatte med barn i det egna hemmet, ett så kallat familjehem.

Anna var den senaste placeringen, men säkert inte den sista, som Pernilla tagit hand om.

- Det är bara några veckor sedan hon flyttade till sin riktiga familj. Något som innebär delade känslor för mig. Glädje förstås, men även en otrolig saknad och sorg.

Att vara ett familjehem ställer stora krav på den eller de som tar emot barn. Barnen kan komma från svenska familjer eller som i Annas fall - ett ensamkommande flyktingbarn. Man måste klara av att ge kärlek och trygghet helt förbehållslöst, och hela tiden vara medveten om att barnet är "till låns". När allt ordnat upp sig hos familjen ska barnet tillbaka till föräldrarna. När det sker ser väldigt olika ut, det kan handla om dagar, månader eller år.

För två år sedan kom elvaåriga Markus till Pernilla Strids stora hus. I juli 2014 var det dags för nästa barn. En kommun i Östergötland ringde och frågade om hon kunde ta emot en ensamkommande treårig syrisk flicka.

- Jag tackade ja direkt. Jag vet att jag kan det här och jag har gott om utrymme.

Läs mycket mer i måndagens papperstidning