I boken "Sankta Gertruds Sjukhus - ett samhälle i samhället" som gavs ut 1989 av studiecirkeln "Gräv där du står" kan man läsa att paviljongen tillkom "för att i någon mån minska den stora bristen på vårdplatser för sinnessjuka i länet".
Den hette då Kalmar Läns Upptagningsanstalt för sinnessjuka. Den stod färdig 1913 för en kostnad av 178 200 kr. Paviljongen var avsedd för 32 patienter och sköttes av en uppsyningsman och elva skötare.
Under åren har en rad personer som begått brott under inflytande av sinnessjukdom eller "psykisk abnormitet" varit intagna. Man kunde dömas till "Läns" på en rad olika grunder, exempelvis mordbrand, misshandel, våldtäkt, mord, spioneri, allvarliga hot eller till och med osedliga handlingar. Det kunde räcka att hota till exempel överläkaren, konungen eller riksdagsledamöter till livet eller att en patient var rymningsbenägen.
Många hot
Många patienter var givetvis missnöjda med behandlingen. Brev finns fortfarande bevarade, bland annat ett som löd sålunda:
"Dr Lundgren!
Livet har blivit ett outhärdligt Helvete under Ert tyranneri. Tänker ni fortsätta att köra på samma bog som hittills så ve Eder - var beredd på en ögonblicklig död - ni måste mista livet genom min hand..."
Brevet fortsätter fullt med hot och bland annat påpekar brevskrivaren "...tro ej att denna kåkens förriglade dörrar, förgallrade fönster, järnbeslagna Celler eller de dystra murar som omger mig kan skydda er för min rättmätiga vedergällning mot er!..."
Patienten kom till Västerviks fasta paviljong efter att ha utfört mord!
Många patienter var paranoida och kunde därför ibland bli farliga. Chansen till utskrivning var naturligtvis obefintlig med hot som i brevet ovan.
Den patient som suttit längst tid på "Läns" kallades Petter. Han intogs 2 april 1913 och skrevs ut till öppnare avdelning på sjukhuset 25 augusti 1971.
Säter
Även på Säters sjukhus i Dalarna byggdes en "Fast paviljong". Den byggdes med samma ritningar som den i Västervik, men spegelvänd. Västervik och Säter har under åren varit de enda paviljongerna i Sverige av detta slag. Patienter har ofta flyttats mellan de bägge sjukhusen när "miljöombyte" behövts. Antingen skedde det av tvång eller fri vilja.
Andra ställen som Västervik haft utbyte med är Sankt Sigfrids i Växjö, Karsudden i Katrineholm och Sidsjöns sjukhus i Sundsvall, vilka också kunde ta emot särskilt vårdkrävande patienter.
Trasiga människor
Per-Olof Sörskog började som skötare på Sankta Gertruds Sjukhus 1958 och från år 1972 var han anställd på Fasta paviljongen. Han har alltså stor kunskap av denna specialvård och har mycket att berätta, men tillägger också att tystnadsplikten gör att en hel del inte går att referera med tanke på patienter och säkerhet.
- Vissa glömmer man aldrig, säger han. De har etsat sig fast i minnet på både gott och ont, menar han och fortsätter:
- Något som verkligen gör ont i mig är debatten om droger i dagens samhälle. Alltfler verkar vilja släppa haschet fritt, men jag tror inte att någon av dessa förespråkare i bland annat riksdagen sett eller hört talas om exempelvis alla dessa haschpsykoser vi har på sjukhuset.
- Många här är trasiga just på grund av sprit och hasch och andra droger, fortsätter han. Det talas sällan om hur haschet lagrar sig i underhuden med svåra psykoser som följd, till och med flera år efteråt. Detta var något som tidigare föreståndaren Bogi Melstedt ofta framförde, men som det verkar, för döva öron.
Incidenter
På frågan från vår tidning om farligheten att arbeta på "Fasta" säger Per-Olof:
- Självklart förekom incidenter, men mycket har blivit överdramatiserat och det är många rykten som inte är sanna.
- Det värsta jag råkat ut för var en snyting från en patient som i sin haschpsykos fick för sig att jag sålt "fultjack" till honom. I sitt tillstånd trodde han tydligen att det var verklighet och slog till.
- Men visst förekom otäcka saker på anstalten ibland, patienter har såväl skadat sig själva som andra och även försökt få in vapen inom murarna.
Antalet rymningar genom åren har varit få, ingen heller riktigt lyckad.
- Exempelvis hade vi en gång ett "strömhoppp", där tre intagna med ett bågfilsblad lyckades såga av gallret på en toalett och ta sig ut, berättar Per-Olof. De kom dock inte så långt utan hittades snart vid Hjortenbaden.
- En klassiker är den starke patient som tvingades visa att han kunde kasta upp en annan patient på muren. Denne patient hittades senare vid Tjursbo av några skötare.
Ytterligare en lyckades under senare år ta sig över muren med hjälp av trädgårdsredskap men han hittade inte ut ur Västervik och var snart infångad även han.
1986 öppnades den ena av de två avdelningarna på "Fasta" upp och patienterna där fick möjlighet till vissa permissioner, beledsagad frigång och utflykter. Efter att detta infördes upphörde också rymningsförsöken.
Kvinnliga skötare
Ända fram till 1986 var "Fasta" en manlig arbetsplats och sågs alltför svår för kvinnor. Undantagna var arbetsterapi- och bibliotekspersonal som hade viktig del i vården.
Trots protester från flera håll gjordes så försök 1986-87 med kvinnliga anställda. Inte en enda incident inträffade, trots en del protester från misstrogna.
- Det går väl inte med fruntimmer på ett sådant här ställe, menade några som dock med tiden fått se hur väl det fungerat.
Paviljongen avvecklades 1995 och patienterna flyttades till andra sjukhus. Flera av patienterna flyttades till sjukhuset inne i Västervik där en avdelning idag fungerar som rättspsykiatrisk avdelning.
Idag är gamla paviljongen en del av Kriminalvården vid anstalten i Västervik.