Fick självförtroende på köpet

Hanna Holmberg har ärr på handleden. Ärr som för alltid kommer påminna henne om den tid när hon avskydde både sig själv och omvärlden. Åren då hennes övervikt gjorde henne deprimerad och utsatt av andra.
Idag är hon 50 kilo lättare än för bara något år sedan. Någonstans inuti är hon egentligen samma Hanna nu som då, men den tjej som berättar om åren av mobbning och utanförskap har haft en kropp som gjort att många i hennes omgivning har tagit sig rätten att döma henne. Förlöjliga, trakassera och isolera.

Åt som tröst
Hanna Holmberg var lite "lillgammal" av sig som barn. Kanske berodde det på att hennes syskon var äldre, kanske på att hon alltid brytt sig väldigt mycket om andra och visat stor omsorg och velat ställa till rätta. Något som hennes klasskamrater på lågstadiet tyckte stack ut.
- Det började då nån gång, mobbningen. Och jag tröståt. Ingen såg att jag blev utsatt förrän i slutet av tredje klass. Mamma pratade med lärarna, men fick höra att jag fick skylla mig själv som var så tjock. Visst har jag väl alltid varit lite mullig, men nu la jag på mig mer och mer.
Mobbningen accelererade, vikten likaså. Och Hanna Holmberg mådde allt sämre.
- Jag brydde mig inte om hur jag såg ut, jag åt som tröst.

Icke godkänd
Hon gillar matlagning, Hanna Holmberg. Älskar att laga, fota och lägga ut recept och bilder på nätet. Sedan ett år tillbaka har hon bara kvar 20 procent av magsäcken. Nu räcker en liten portion för att hon ska bli mätt.
- Egentligen har jag aldrig ätit särskilt mycket mat - det var godis och chips som blev min drog.
På högstadiet blev det riktigt tufft. Förutom psykisk mobbning blev Hanna Holmberg även spottad på och knuffad in i skåp och ned för trappor. Under lektionerna fick hon sitta i ett eget rum för att få lite lugn och ro.
- Men betygen rasade. Jag gick ut nian med "icke godkänt" i fler än hälften av ämnena.

Deprimerad
Viktökning, mobbning, skolk och underkänt i de flesta betyg. Ändå var det ingen som förstod att Hanna Holmberg mådde dåligt.
- Ingen brydde sig att ta reda på bakgrunden till mitt beteende. Jag hade en kontakt på barn- och ungdomspsykiatrin, men inte någon jag fick förtroende för. Inte så mycket att jag ville berätta hur jag mådde.
Gymnasietiden blev något bättre. Hanna Holmberg gick IV-programmet, det första året på Stenhamra med färre elever i klassen. Tvåan började hon på den vanliga gymnasieskolan.
- Den lilla trivsel och trygghet jag byggt upp raserades. Jag träffade mina gamla plågoandar igen och var ofta kvar i klassrummet för att slippa möta dem i korridorerna. Under den här tiden mådde jag så dåligt att jag började med antidepressiv medicin. När den var slut var det inga problem att få mer utskrivet - per telefon och utan uppföljning... Det var liksom ingen som brydde sig.