Katarzyna Uminska tar emot i den trivsamma villan på Horns Udde där tomten gränsar mot havet. En brasa sprakar hemtrevligt, hon bjuder på lussebullar och kaffe och vi beundrar utsikten mot Spårö Båk. Här har familjen Uminski det bra, Katarzyna arbetar som musiklärare, hennes man är läkare och barnen går i skolan, och kanske är det så att paret Uminski uppskattar bekvämligheterna lite extra, båda är nämligen uppvuxna i Polen bakom järnridån.
Ransonering
Katarzyna Uminska kommer från en liten stad söder om Lublin. Familjen levde som de flesta på den tiden, tidigt 1980-tal, det var knapert och brist på allt. I affären fanns det mest toapapper och ättika berättar hon.
– Om det ibland fanns kött eller korv i affären fick man köa halva natten och så var det ändå slut på en halvtimme. Allt var ransonerat, vi barn fick två bitar choklad per månad. Jag fick aldrig några nya kläder när jag var liten, allt var ärvt efter mina äldre systrar.
Intresset för musik vaknade tidigt, pappan spelade i olika band och hade både en saxofon och ett dragspel och Katarzyna gillade att pilla och känna på instrumenten. I lågstadiet fick hon börja ta pianolektioner.
– Varje dag gick jag två kilometer efter skolan för att få spela piano. Jag tränade alla dagar även om det inte var några lektioner och drömde hela tiden om ett eget piano.
Att få tag i ett piano i Polen i början av 1980-talet var ingen enkel historia. Pappan fick sälja sin saxofon och farfar sålde en bit land han hade för att finansiera pianot. Sedan måste man muta diverse tjänstemän för att pianot till slut kunde köpas in från Vitryssland.
– Jag kommer ihåg det än i dag, när lastbilen med mitt piano kom körande på bygatan.
Drömde om att resa
Uppväxten präglades förutom av musik också av en längtan att få komma ut från Polen. Även om Polen var stängt så fick man ibland tag i tidningar där man kunde se vad som fanns i väst: jeans och fina kläder som inte gick att få tag i. Man kunde också se några tv-serier som utspelade sig i Kalifornien, en plats Katarzyna drömde om.
Men det var omöjligt att resa som man ville, polisen hade allas pass och kunde helt godtyckligt klippa sönder passet så att man inte kunde åka någonstans. När Katarzyna var 16 år gick hon på musikgymnasium i Lublin, där fick hon höra om en kör som skulle få resa till Italien. Snabbt såg hon till att gå med i kören och kom med på resan.
– Bara att komma till Österrike var som en annan värld, där fanns allt man kunde önska.
På resan träffade hon också en trevlig kille som läste till läkare, det var Kamil och de är fortfarande tillsammans. Nu ser familjen till att resa mycket, för några veckor sedan kom de hem från Florida.
Plockade jordgubbar
Att de till sist hamnade i Sverige var en lång process. I början av 1990-talet, när de studerade, åkte paret Uminski flera somrar till Sverige för att pocka jordgubbar. Man försökte leva billigt och arbeta hårt. Katarzyna kunde plocka 250 kilo jordgubbar på en dag. I Sverige fanns alla de lockande varor som hon drömt om.
– Jag kan än idag komma ihåg doften när jag gick in i Konsumaffären i Degerfors. Det doftade av parfymer, schampon och tvålar som man inte kunde få tag i i Polen. I en polsk affär fanns det en sorts tvål.
När de hade studerat färdigt blev Kamil, som redan kunde en del svenska, rekryterad av landstinget genom ett projekt i Warszawa. Familjen flyttade till Sverige och har ingen längtan till Polen.
– Det finns så många möjligheter i Sverige, man kan uppfylla sina drömmar. Man har respekt för alla olika yrken i Sverige, från städare till ambassadör, så är det inte överallt. Vi har jobbat hårt, nu har vi ett fint hem och jag har en egen harpa.
Engagerad
Nu arbetar Katarzyna som musiklärare på Ellen Keyskolan i Västervik. Ett arbete som engagerar. Elever som gillar musik får ofta hjälp och en skjuts framåt. Katarzyna ordnar spelningar och ser sina elever uppträda. Skolans luciatåg har också blivit en växande framgång.
– När jag började på skolan kom det bara några få elever, i år kom det 60 elever som ville vara med. Vi hade också ett stort luciauppträdande för föräldrarna.
– Det är viktigt för barn att vara med på såna här evenemang. De kanske är nervösa, men det ger minnen för livet!
