De gräver och förstör en del, säger Tobias Karlsson, kyrkogårdsvaktmästare. De kommer pm natten och äter mask. Man kan även se i deras avföring att de äter körsbär från trädgårdarna bredvid här. Det gillar ju söta saker.
Problemet började för några år sedan då någon i området började mata grävlingarna och de lärde sig också då att det går att hitta annan mat på platsen.
– I år har vi två fällor utsatta. Vi har gillrat dem med honung och räkost som vi märkt förut att de gillar.
Har gott lokalsinne
Det är dock svårt att fånga äldre grävlingar.
– De har lärt sig att undvika burarna. Det är oftast årsungarna när de ger sig ut som är nyfikna och kan fångas in. Men man får inte ställa ut några burar förrän första juli. Därefter kan vi ha dem framme hela tiden till dess att grävlingarna går i ide till vintern.
I år har två grävlingar fångats in än så länge.
– Det är svårt att bara köra iväg med grävlingen i en närliggande skog. De känner till sina områden väl och kommer tillbaka. I så fall skulle man behöva köra iväg dem många mil. Vi brukar överlämna grävlingarna till kommunjägaren som tar hand om dem.
Behöver besökare på kyrkogården vara rädda för grävlingarna?
– Nej, de anfaller bara om de blir trängda. De flyr i stället om de märker att någon närmar sig, och när de fastnat i buren lägger de sig oftast ned och till och med sover.
Grävlingsbeståndet i området har minskat, men förökningen sker samtidigt snabbt.
– En hona kan få fyra till fem ungar per år, så de förökar sig samtidigt snabbt.
Kyrkogårdsbesökarna tycker det är tråkigt med hålen grävlingarna gör, men samtidigt är det svårt att lösa problemet på ett annat sätt.
– Vi kan inte göra så mycket mer. Än så länge har det inte varit på tal om att hägna in kyrkogården.
Förutom grävlingarna får platsen är rådjursbesök som funnit alla fina blommor goda att äta.