Det är rast på Ellen Keyskolan i Västervik, en flod av elever forsar från alla håll in i cafeterian, skolans hjärta.
Mitt i vimlet står en gråhårig man med ett stort leende och varma glada ögon. Han serverar mackor, lånar ut pingisrack, brygger kaffe, och lyckas uppmärksamma och prata med de flesta som kommer förbi. Han visslar och sjunger små små rara sånger om eleverna. Det är Andreas Nikolaidis, fritidsledare och ansvarig för skolans cafeteria i snart 25 år. När rasten är slut lägger sig lugnet i cafeterian igen och vi får tid att sitta ner och prata en stund. Hur kommer det sig att han hamnade i Sverige egentligen?
Familjetragedi
– Det var en familjetragedi, det var inte alls meningen att jag skulle flytta, berättar Andreas.
Hans äldre syster som var änka och bodde i Sverige sedan länge hade fått beskedet att hon led av obotlig cancer och bara hade några månade kvar. I Kilkis, familjens by i Grekland hade man krismöte. Vad skulle man göra med de snart föräldralösa barnen?
– Jag bestämde mig omgående, jag var 22 år och hade precis gjort lumpen, det fanns inget annat alternativ.
Jag skulle åka till Sverige för att ta hand om mina syskonbarn.
I Grekland hade Andreas ett bra liv. Han spelade fotboll i division ett och hade en karriär i gång.
– Jag berättade på träningen och började gråta inför hela laget, minns han.
Väl i Sverige hamnade han efter några år i Västervik, här började han spela fotboll och fick jobb på Norra Sjukhuset. Efter några år kom han in på Fritidsledarutbildningen i Gamleby. En dag fungerade inte bilen och Andreas fick ta bussen. Det fanns en ledig plats på bussen, bredvid en ung kvinna. De började prata och sen sa det ”klick”.
33 år tillsammans
– Marie och jag fyller 33 år tillsammans nu, vi är oskiljaktiga.
1992 fanns det ett ledigt jobb som fritidsledare på Norra Högstadiet, Andreas var inte så intresserad, så svärmor skickade in ansökan. Han fick jobbet, men tackade nej, han hade hört att det var stökigt där. Rektorn ringde upp en andra gång och lovade att man skulle stötta till 100 procent, bara han tog jobbet. Andreas började och det var verkligen jobbigt, några elever förstörde i cafeterian och förpestade tillvaron för många.
– Undan för undan har vi fått det bättre och bättre och lyckats bygga upp den härliga atmosfären vi har nu.
Greken - av kärlek
Några elever kommer fram till bordet där vi sitter.
– Greken, har du plåster, jag har skoskav.
Andreas ordnar plåster. Två minuter senare.
– Greken, kan du hjälpa mig att öppna mitt skåp?
Andreas fixar det. Alltid redo att hjälpa och stötta. Alltid några vänliga ord.
Många kallar dig ”Greken”, tycker du att det är okej?
– Jag vet att det är av kärlek, det är nästan ingen av eleverna som kallar mig för Andreas längre. Men förra rektorn tyckte inte om det, hon var på eleverna och sa ”han heter faktiskt Andreas”.
Du har jobbat här i snart 25 år, vad får dig att fortsätta?
– Det är som en andra familj, man lär sig hur man ska hantera ungdomar, det är ingen idé att bli arg, säger Andreas och berättar om ett minne från någon av alla gånger han sålt grillspett på Visfestivalen. Två killar som varit riktiga värstingar under skoltiden kom fram till Andreas och började prata. De ursäktade sig och frågade hur han hade stått ut med dem, de hade ju betett sig så dåligt.
– Jag ville gråta av glädje då, det finns verkligen hopp för alla.
Sveriges bästa grek
Några lärare slår sig ner bredvid och pratar, alla håller med om att Andreas Nikolaidis är mycket viktig för skolan. Han är alltid glad och pratar med alla, säger någon. Ja, och han kan alla namn, fortsätter diskussionen.
Duktig på att sprida en positiv stämning är ett annat omdöme.
En kvinnlig lärare går förbi och kastar sig in i samtalet.
– Han är ju hjärtat, pulsen i skolan, säger hon.
Vi börjar ta några foton till reportaget. Eleverna vill gärna vara med på bild med Andreas Nikolaidis och poserar för kameran.
– Skriv att han är jättesnäll! Skriv att han är Sveriges bästa grek!
