Natten till den 27 januari, den nationella minnesdagen för förintelsens offer, sover Ania knappt någonting. Hon ligger vaken på natten och tittar på en film. Den handlade om en man som varit med om mänsklighetens förmodligen grymmaste krig.
- Jag tar det väldigt svårt. Även om jag själv inte suttit innanför de där stängslen så var jag där, och blev vittne till alla människornas lidande, berättar Ania Monahof.
Som liten flicka fick hon bevittna hur barn svalt ihjäl, hur människor mördades på öppna gator och fångenskapen i lägrena vid estniska gränsen.

Byar i brand
Författaren Ania Monahofs historia börjar i Leningrad. Under kriget flydde hon med sin familj genom Estland och Finland. Först kom Ania till Estland, med två omaka skor på fötterna.
- En sko rann i väg i bäcken när jag tvättade. Jag fick en sko av en annan flicka som blivit av med sitt ben i en minexplosion, berättar hon.
Tanken var hela tiden att Ania och hennes familj skulle återvända till hemlandet igen.
- Men byarna brann i Ryssland, då flydde vi med släktingar till Finland.
Familjen kom sedan till Sverige 1945.