Glad och brunbränd tar Nina Gustafsson emot i en trädgård översållad med blommor. Den mysiga innergården har ingen insyn och är en riktig oas för familjen. Men under den friska ytan kämpar Nina med smärta och ovisshet. Under tre års tid har hon, och familjen, levt med cancern som ständig följeslagare.
– Jag är envis och positiv, men också ödmjuk inför livet. Jag försöker verkligen ta vara på varje dag.
Snabb diagnos
Den där knölen upptäckte Nina Gustafsson i mars 2013. Först lät hon upptäckten bero, men efter ett par dagar kom det vätska från bröstet. Läkaren såg direkt vad det var fråga om, Ninas bröst hade även så kallad apelsinhud.
Efter röntgen, punktion och ”tårtbitsoperation” fick Nina diagnosen lobulär östrogenbetingad bröstcancer den 23 mars 2013. En snabbväxande cancer.
Ytterligare undersökningar visade ett nät av små metastaser också i det andra bröstet.
– Jag bröt ihop när jag kom hem. Gick omkring och tog i tanken farväl av allt och alla. Dottern var åtta år då, hur länge skulle jag finnas kvar för henne? Många sådana tankar var det.
Fruktansvärt ont
Efter att den första chocken lagt sig kände Nina att det inte gick att gå omkring och bara vara ledsen. Hon bestämde sig för att kämpa, tillsammans med familjen.
– När jag fick veta att båda brösten var drabbade var det ingen tvekan, jag ville ta bort båda. För att ha en större chans att klara mig.
Den 1 juni 2013 genomgick Nina en omfattande operation, där brösten samt lymfkörtlarna togs bort.
Uppvaknandet var fruktansvärt, mest för att det gjorde så ont och för att hon inte kunde röra armarna på grund av operationssåret och smärtan.
– Det tog nästan ett halvår innan det var ordentligt läkt. Jag fick en nervskada i höger arm och domningar i fingrarna. Men det går att leva med.
Biverkningar
Efter operationen fick hon starka cellgifter under sex månader. Nina tappade sitt långa hår, ögonfransar, ögonbryn och naglar. Fick blåsor i munnen och mådde väldigt illa.
– När droppbehandlingen var avslutad började håret växa ut igen. Svart och lockigt först, men sedan blev det som förut.
Hon går regelbundet på undersökningar, och i maj 2016 upptäcktes mörka fläckar på skelettet.
– Läkarna befarade skelettcancer, men det var urkalkningar i skelettet. En biverkan efter de tabletter jag äter.
Nina Gustafsson säger att hon förstås är ledsen och orolig ibland, men att hon försöker vara glad och positiv.
– Det låter som en klyscha, men jag är tacksam över det jag har.
Jobbet är viktigt
I samband med bröstamputationen bestämdes det att Nina skulle få nya bröst. De blev klara i maj, säger hon utan omsvep. Klarspråk och ärlighet, för den som orkar lyssna och stötta.
– Det har tagit nästan två år eftersom läkarna först la in expanderproteser under bröstmuskeln som de långsamt fyllde med koksalt till rätt storlek. Sedan ersattes de med silikon.
I december 2014 började Nina så smått gå tillbaka till jobbet på IVA. Nu arbetar hon 80 procent.
– Mer än så klarar jag inte, men jobbet är otroligt viktigt för mig. Utan familjen, vännerna och arbetskamraterna som stöd hade jag inte klarat mig så här långt.
– Häromdagen hade jag väldigt ont i armen, det är nervskadan som görs sig påmind ibland. ”Du finns här i alla fall”, sa en kollega. Precis så är det. Jag lever, det är det viktiga.
