Josefine Wijk Hoffmanns lilla blandras Coco tar emot i hallen. Sprudlande av livsglädje och helt utan bekymmer. Ungefär så som Josefine var för några år sedan.
Nu är hon ofta trött och med ständig magvärk, som när som helst kan blomma ut i stark smärta och illamående.
- Jag kan sällan göra något spontant. Ju noggrannare jag är i min planering, desto bättre mår jag. Men ibland hjälper inte ens det. Ibland är jag så himla trött på att sjukdomen ska bestämma över mig. Då blir jag som ett trotsigt småbarn och röker, äter det jag vill och gör det jag vill. Trots att jag vet att jag blir straffad, av min egen kropp.
Maten blev starten
För snart sex år sedan var Josefine Wijk Hoffmann och hennes kompis i Norrköping för att köpa klänningar till balen. Studenten från estetiskt program på Östra Akademin i Västervik låg framför dem.
- Vi åt väldigt stark mat på en restaurang. När vi sedan skulle ut på kvällen mådde jag illa och var tvungen att stanna hemma. Jag trodde jag var matförgiftad. Min kompis mådde inte heller bra, men hon blev frisk efter ett par dagar. Det blev inte jag.
Den starka maten blev starten på den sjukdom som Josefine Wijk Hoffmann fortfarande lider av. Och som hon kommer ha för resten av livet.
Josefines osynliga sjukdom
En riktig skithistoria. Så heter den essä Josefine Wijk Hoffmann skrev för 1,5 år sedan. En flera sidor lång berättelse om hur det är att leva med sjukdomen Morbus Crohn. En livslång inflammation i tarmarna som i ett enda slag vänt upp och ner på hela hennes liv. - För sex år sedan var jag en vanlig frisk tonåring. Nu har jag glömt hur det kändes.
Josefine Wijk Hoffmann tar en dag i taget. För att må så bra som möjligt krävs det framförhållning och planering. Något hon kan bli väldigt trött på. "Jag önskar jag kunde vara lite mer spontan".
Foto:
Så jobbar vi med nyheter