När sportedaktionen inför seriestarten tippade vilka fyra lag som skulle gå till Allettan hade jag Kallinge, Vimmerby, Troja och Kristianstad på min lista - men inte Västervik.

Det var en miss.

Hur tänkte jag egentligen? Ja, det kan man fråga sig.

Jag byggde mitt tips och mitt resonemang på att Västervik såg sämre ut på backsidan än säsongen innan. Jag byggde det också på att VIK skulle få svårt att upprepa fjolårets succésäsong. De gick in i seriespelet med en helt annan press att prestera.

Det är bara att konstatera att jag hade fel.

Nu har vi facit. Västervik vinner serien och har imponerat stort med sin fartfyllda hockey. Och Hedblad måste vara seriens bäste spelare.

Faktum är att ingen av oss sex som tippade topp-fyra hade alla rätt. Kollega Nordin var nöjd på lunchen, då han var helt säker på att han fått in alla fyra, men, men. Han missade KRIF och hade istället plitat dit Kristianstad. Tji fick han.

I onsdags kväll var jag på plats i Helsingborg för att följa Vimmerbys öde i kampen om den där så viktiga och åtråvärda platsen till Allettan.

Innan tog jag en tur på stan. Jag gillar Helsingborg, har alltid gjort det. Förmodligen är det den där kontinentala känslan man får och närheten till havet. Jag har bra koll på stan efter otaliga besök där efter många jobbrelaterade resor dit på mitt förra arbete.

Citykärnan är sig lik, men inte Olympiaområdet. Det är gigantiskt.

Kommunen har gjort en rejäl satsning på moderna och fräscha idrottsarenor, allt koncentrerat till ett område. Om jag är avundsjuk? Inte ett dugg..., eh.

Hockeyanläggningen är väl i sanning kanske inte någon höjdare. Men klart funktionell, med läktare på bägge sidor, bra ljus i hallen och en högtalaranläggning som gör skäl för namnet. Det var till och med så att en discokille som jag (man blir aldrig för gammal för det) tyckte att dunka-dunka-musiken var på väl hög volym inne i hallen.

Vad jag var betydligt mindre imponerad av var de där medelålders männen som en bit ifrån mig på pressläktaren skrek förolämpningar i parti och minut, företrädesvis riktade mot domarna. Det handlade kort och gott om rena mobbningsfasoner.

"Vad tjock du är domaren, du kan inte ens åka skridskor, du är för rund om magen, för faan domaren, gör något rätt någon gång...". Så där höll de på. Hela tiden. Jag säger som dom, fy faan. Med deras agerande förstår jag att världen ser ut som den gör på sina håll. Det finns ingen respekt, det är tydligen bara att häva ur sig vad som helst. Det här var bland det grövsta jag har hört, men tyvärr är den här typen av neandertal-beteende inte något specifikt för Helsingborg och just den här matchen.

Vi ser och hör det överallt runt om på våra idrottsarenor. Där vuxna på läktaren får ut sina aggressioner och egna tillkortakommanden mot domaren och motståndarlagen.

Självklart är det naturligt att reagera spontant, det hör till, men det måste finnas en gräns.

På något sätt kan det här bedrövliga beteendet bli legitimt även för barn och ungdomar. Man får tänka sig för.

Det värsta av allt är att sånt här förekommer även på ungdomsmatcher.

Kanske inte i den grad som jag upplevde i onsdags, men i små doser. Jag har själv sett det på nära håll.

Den där hetsen, aggressionen, skällandet. Då pratar vi inte om fans och supporters, utan om tränare, ledare och föräldrar. Det är bland annat delvis därför Svenska Fotbollförbundet för några dagar sedan fattade beslutet att slopa serietabeller och poängräkning för barn/ungdomar under 13 år.

Om det är ett bra beslut? Både och kan jag tycka. Jag är kluven. SvFF vill bort från allt vad toppningar och vinnarhets vill säga.

Samtidigt är det ju så att det ligger i idrottens själva natur att försöka vinna matcher.

Det är inte barnen som är problemet här, utan framför allt ledare och kanske även i viss mån föräldrar. Och i grunden faller det tillbaka på klubbarna. Är det någon ledare som missköter sig är det sällan, mig veterligen, som klubbar agerar med kraft. Om det saknas en handlingsplan, att man inte har koll, eller att man helt enkelt låter saker och ting bero, vet jag inte.

Kanske handlar det om ledarbrist, vilket många föreningar tampas med.

Tillbaka till hockeyn. Vimmerby sågs som en outsider av de flesta, ett lag som kunde skrälla.

Det var ett tämligen oprövat lag som tränarparet Daniel Eriksson/Michael Larsson tog sig an på sensommaren. Träningsmatcherna indikerade att VH skulle få det tufft i den tuffa södra serien.

Nu har vi svaret.

Vimmerby är klart för Allettan - för femte året i rad.
Det är en stark prestation och mycket får nog tillskrivas Eriksson/Larsson. De har fått ihop gruppen och spelar en konsekvent hockey med en tydlig spelidé.

Det har inte slagit gnistor kring laget och det har inte bjudits på någon glänsande anfallshockey, långt ifrån. Det är andra värden som tagit dem till topp-fyra, värden som disciplin, hårt jobb och stark defensiv.

Vi såg det i Helsingborg igen.

Vimmerby spelade inte särskilt bra, men de stod där som segrare ändå.

Laget visade karaktär när de omedelbart hämtade sig från skåningarnas 3-2-mål i slutminuterna - och kvitterade till 3-3 genom Joonas Koskinen. Sedan passade Filip Mingotti på att avgöra i förlängningen.

Efteråt stod han där med armarna i skyn och fick en kram av mamma och morfar när han lämnade isen.

Det var den bilden jag hade på näthinnan när jag åkte hem till Småland på natten.

Inte de där gaphalsarna på läktaren.