– 1865 sökte tre herrar bidrag för att få bygga det nya lasarettet, och fyra år senare stod det färdigbyggt, Västerviks sjukhus.
Anders Björkman läser högt ur boken Lanstingsbygd. Det är inte särskilt mycket som finns nedskrivet om Västerviks sjukhus historia, men lite finns att ta del av innanför de slitna pärmarna. Boken handlar egentlighen inte alls om sjukhuset, utan är en resumé från 1962 om landstingens då hundraåriga historia. Det var av en ren händelse för några år sedan som Anders Björkman fick tag i just denna bok, och dess anteckningar om sjukhuset i Västervik som nu fyller 150 år.
– Jag gick omkring på antikvariatet i Mörtfors och kikade på böcker, och hajade till av titeln. Landsting intresserar mig. Så jag slog upp boken och köpte den direkt när jag läste att den innehöll fakta om Västervik från förr, berättar Anders Björkman.
Berättelsen om Västerviks idag stora sjukhus tar sin början under 1800-talets mitt. De tre herrarna som Anders läst om, Carl Rydström, Gustaf de Maré och en person med underskriften J. Anderzon, ansökte om bidrag för att få bygga ett lasarett i staden. Den person vars namn som dock väger tyngst i denna historia är Carl Eric Hallström. Den gamle biskopen testamenterade nämligen en stor del av sitt arv till att lasarett skulle byggas.
– Det står att han betalade in halva kostanden för sjukhuset, 42 000 riksdaler. Resten bekostades med bidraget. Det måste varit väldigt mycket pengar på den tiden.
Hallström har haft sitt finger med i mycket här i Västervik. Inte bara har han en gata uppkallad efter sig, han testamenterade även en stor del av arvet till att Sankt Petri kyrka skulle byggas. Även läroanstalten fick ett rejält bidrag. Arvets betydelse för lasarettet är svårt att värdera idag. Kanske hade vi inte haft det stora sjukhus vi har nu, eller i samma stora skala eller på samma plats. Det man vet är att det betydde mycket för Västervik när det togs i bruk 1869 den 21 augusti. Tidigare hade man bara haft ett kurhus i det Cederflychtska fattighuset, idag kyrkans hus.
– På kurhuset saknade man möjlighet till att operera och medicinera patienterna. Det nya lasarettet gjorde det möjligt att ge mer sjukvård likt den vi har idag, med operationer och medicinering, berättar Anders Björkman.
Några bilder på hur sjukhuset såg ut finns tyvärr inte i boken. Men man vet att det byggdes i utkanten av staden, högt beläget.
– Det nya lasarettet hade plats för 87 patienter. Det byggdes i sten och hade tre våningar, och längst ner bodde läkaren, läser Anders Björkman.
Våningen upp fanns en operationssal och sex sjuksalar, endast för lasarettpatienter. Den sista våningen delades av både lasarettpatienter och kurhuspatienter, men de sistnämnda hade egen ingång och separata badrum. Det fanns även en uthusbyggnad med så kallade dårceller för de psykiskt sjuka patienterna. Det var även i den byggnaden man obducerade och förvarade alla lik. Kapitlet om sjukhuset i Västervik är både tätt och glest med information. Anders som är en riktig historiegrävare, och som tidigare skrivit boken om hur Sankt Petri kyrka uppkom, hade gärna velat veta mer. Boken om Västerviks sjukhus har både svarat på många av hans frågor, och väckt nya.
– Stadshistoria är så viktig och intressant. Jag tror att man måste veta vart man står för att kunna gå vidare, säger Anders Björkman.
