Ungdomarna i gymnasieålder kommer från Irak, Syrien, Bangladesh, Afghanistan, Somalien och Eritrea och har flytt undan krig och personliga tragedier. Bredvid sina självporträtt på utställningen fanns ett citat uppsatt som tillsammans med målningen gav en gripande bild av deras liv och väg till Sverige.
Aldrig fått gå i skolan
Dawad Ranimi är 16 år och en av utställarna. Han kommer från Afghanistan och som de flesta nyanlända har han en stark historia med sig. Sedan han kom till Sverige är det första gången under sitt liv som han går i en skola.
Vad tycker du om utställningen?
– Det är en fin känsla här, säger Dawad. Det är fint och väldigt bra.
Har du gjort något liknande förut?
– Jag har aldrig målat förut, tyvärr. Jag har aldrig fått chansen att gå i en skola över huvud taget på grund av kriget.
Dawod Raimis resa på havet
Tillsammans med 48 andra personer kom Dawod så småningom till Sverige med en, som han beskriver det, mardrömslik resa på havet, med en båt som stannar, kyla och rädsla för att inte överleva.
Hur känns det nu?
– Nu känns det bra. Jag tror att jag kan börja planera positivt för min framtid.
Två berättelser, två liv
Två citat från nyanlända gymnasieelever som också visade sina verk under kvällen:
Toofan Saeedi:
"Alla lyckades fly förutom jag. Polisen arresterade mig och misshandlade mig grovt. Efter misshandeln hamnade jag i koma i en månad. När jag vaknade upp hade jag mycket ärr och sår i ansiktet och läkaren berättade att jag hade tappat minnet. Tillsammans med min pappa bestämde vi oss för att fly från detta elände, vi kan inte längre fortsätta leva i detta samhälle."
Mohamed Javad Jafari:
"Den värsta delen av flyktingsituationen är inte att börjat från början eller ha dålig ekonomi, utan det värsta med att vara flykting är när man väl kommer till målet och friheten, då känner man att den här världen inte tillhör mig. Man har ingen plats kvar i sitt hemland. Man tillhör ingenstans."